Ständigt nobeltippad

Hugo Cluas (1929–2008), var ständigt nobeltippad. Han skrev noveller, romaner och dikter. Hans språk var nederländska. Ofta handlar hans böcker om Belgiens upplösning, språkligt och politiskt. Han diskuterar människans isolering och utsatthet. 

Han drabbades av Alzheimers, vilket kom att avspeglas i hans texter. Från millennieskiftet skrev han bara dikt, som blev mer och mer komprimerad. Det två berättelserna i den nyöversatta boken, Sista bädden (1998) och En vandring i sömnen (2000), kom att bli hans sista prosastycken. När sjukdomen mer och mer började bryta ner hans medvetande bad han om att få sluta sitt liv. Det fick han.

Den sista bädden börjar som en uppgörelse med en mor och en far och går sedan vilse i ett hotell. En relation mellan två kvinnor får ett självvalt slut med orden:

”Jag gnolar tyst en död sonat. / It’s now or never./ Jag har natten.”

Berättelsen En vandrig i sömnen är också en vilsegång, här är det Gents labyrintiska gator som står som fond.

Huvudpersonen har svårt att tala: ”Men jag kom aldrig längre än till de första meningarna. Småpratarna i baren avbröt inte sina sega berättelser, de noterade på sin höjd att jag stammade hejdlöst och att ordslamsor fastnade nere i vrångstrupen.”

Boken är inte en ingång till författarskapet, snarare ett extramaterial. Börja då hellre med författarens debutbok från 1948: Andjakten eller Skam från 1992. Belgiens sorg från 1983 räknas som ett av hans mest betydande verk.

I ett klargörande efterord i den nya boken berättar översättaren Per Holmer om Cluas, berättelserna och Belgien.