Strindberg är förvisso en stor svensk författare. I svensk litteraturhistorieskrivning är han en gigant och har så varit sedan sitt dödsår 1912. Hundraårsminnet av titanens död börjar närma sig och det är väl i det sammanhanget man bör förstå boken Om Strindberg – en enorm blädderkatalog på närmare 400 sidor kring Strindberg i bild och text. Enligt uppgift från förlaget kostar boken 553 kronor, vilket är billigt för en så tjusig bok om det sena 1800-talet, men dyrt för så mycket skåpmat om den enastående Strindberg.
Vem har man har tänkt som läsare av boken? Eller har man över huvud taget tänkt att den ska läsas? Boken fungerar i vissa stycken som en vacker utställning över Strindbergs liv och verk (dock tyvärr med betoningen på liv) och det sena 1800-talets kulturklimat, som Strindberg mästerligt var optisk prisma för redan i sin samtid. Varje liten uppsats i boken skulle också stå bra för sig själv, antingen i genren akademisk uppsats eller i genren påkostat månadsmagasin. Men sammantaget håller det varken som introduktion eller fördjupning. Som introduktioner till bredden i Strindbergs författarskap blir det för mycket och för många upprepningar av sådant om sagts tidigare inom bokens pärmar eller mer djuplodande och koncentrerat i andra sammanhang. Och mycket är för allmänt hållet – och i några fall rent av för privat – för att ge någon fördjupad förståelse för författarskapet.
Men låt mig peka ut några texter som står för sig själva och ger intressanta uppslag: Lönngren undersöker heterosexualisering av homoerotiska begär och erotiska trianglar, synd bara att ett så spännande ämne blivit så akademiskt tillknölat. David Gedin berättar delvis nytt om Strindberg som medveten marknadsförare i sin artikel om hans många förläggarkontakter på den alltmer diversifierade bokmarknad som växte fram under Strindbergs verksamhetsår. Och Ebba Witt-Brattström skriver i boken roligast, slagkraftigast och mest användbart om varför Strindberg faktiskt inte är så döende i svensk litteraturhistoria som han i förstone kan verka. Ja, hon får en faktiskt att tro att Strindberg kommer man att läsa så länge det finns män och kvinnor, och, säger Witt Brattström, så länge manliga litteraturhistoriker inte lyckas älska ihjäl honom.
Så nu ser jag med spänning fram emot hur mainstream-etablissemanget ska kunna toppa högtidlighållanden av hundraårsminnet av Strindbergs död år 2012! Varför inte sätta Strindbergs sena 1800-tal i dialog med Lagerlöfs tidiga 1900-tal? Så levandegörs den svenska litteraturens betydelsefullaste författare. Lik en titan sprang Strindberg fram ur patriarkatet medan Lagerlöf vilar på välfärdsstatens grundvalar.