Stämningsfullt om frostigt familjeliv

Norrmannen Per Pettersons roman Ut och stjäla hästar hör till mina allra största läsupplevelser under senare år. Det är en stämningsrik bok om förhållandet mellan en far och dennes son och om den mödosamma konsten att komma till rätta med det förgångna. Nu kommer Pettersons andra bok på svenska Jag förbannar tidens flod, som belönades med Nordiska Rådets Litteraturpris i våras. Titeln är ett citat från Mao, en husgud för huvudpersonen Arvid under dennes politiska period åren kring 1969. Handlingen utspelas dock trettio år senare. Men under skeendets gång infinner sig åtskilliga minnen alltsedan ungdomstiden.

Per Pettersons stora tillgång som författare är hans förmåga att avlyssna ett själslivs alla rörelser i det finstilta registret. Ofta befinner sig människorna hos honom i mentalt avseende på helt andra platser än där de för tillfället vistas. Deras liv är präglade av upplevelser i det förflutna som förblivit obearbetade, är halvfärdiga eller oavslutade. Sinsemellan framstår personerna som frånvarande och onåbara. Gång efter annan drabbas de av impulser, som trotsar självkontrollen och bryter fram ändå.
Den nu översatta romanen berättar om huvudpersonens avfärd i moderns fotspår från Oslo till den danska staden Fredrikshavn på Jylland. Modern har fått en cancerdiagnos och reser före med färjan till sommarhuset för att få vara ensam med sina tankar. Det är inte meningen att sonen skall följa efter, men han gör det ändå. Vistelsen i huset vid stranden för dem knappast närmare varandra. Språket räcker inte till, ingen av dem vågar öppna sig för den andra. Det är enbart när samtalet leder in på litteratur som de kan hitta en gemensam våglängd.
Jag förbannar tidens flod är en bok om barn och föräldrar, om bindningar som är djupt förankrade, om frostigt familjeliv och om fyra bröder, varav en redan är död. På samma gång som den handlar om alla livsförändringars oberäknelighet, tar den också sikte på några samtidshändelser, där väl Berlinmurens fall 1989 och ett Sovjetunionen på upphällningen är de viktigaste. Samtidigt pågår Arvids försök att i efterskott reparera den bräckliga självbild som formats av moderns otillgänglighet och alla avvisanden. Men även synen på modern förändras efterhand och ges en allt försonligare inramning.

Prosastilen hos Per Petterson har en hel del likheter med romangestalternas sätt att uttrycka sig. Det är ordknappheten som gäller. Utan att för den skull vare sig naturimpressionerna eller alla de många spröda stämningarna behöver träda tillbaka i denna vemodsfyllda berättelse. Till samma nivå som Ut och stjäla hästar når den dock inte.

Stämningsfullt om frostigt familjeliv

Jag förbannar tidens flod är en vemodsfylld berättelse, skriven på en ordknapp prosa, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.