Titeln på Ellerströms & Co:s samling uppsatser om vår store romantiske poet är väl
vald: Femton röster om Stagnelius. Inte presentationer av eller synpunkter på ett antal av respektive författare utvalda dikter, utan röster. En röst kan säga mer om den som talar än om vad yttrandet gäller.
Den stämma som först gör sig hörd tillhör poeten Aase Berg. Den är högljudd och berättar vad Aase Berg tycker om den ”banalkitschiga” dikt hon valt: ”Näcken”. Enligt henne handlar den om socialt utanförskap och ger henne kraft att för full hals utropa: ”Jag hatar samhället! Tack, Stagnelius för att du hjälper mig att fortsätta hata samhället.”
Större kontrast än det närmast följande bidraget kan man inte tänka sig. Även där tillhör rösten en poet, Lennart Sjögren, som under ett långt liv umgåtts med Stagnelius diktning och nu lågmält men engagerat mediterar över den hemlighetsfulla frasen ”Ack, brister ej världsäggets / Högblåa skal?”
Även nästa bidrag kommer från en poet som tillika är professor i litteraturvetenskap: Anders Olsson. Den känslige lyriktolkarens röst blandas med den lärde föreläsarens i en utläggning av dikten ”Floden”. Sin upptagenhet av vattnets element har han nyligen demonstrerat i sin nyligen utgivna diktsamling.
Ytterligare två diktande professorer bidrar med lärda och stimulerande tal om ting som kan te sig dunkla för den vanlige läsaren men här bärs fram av röster som övertygar om det angelägna i det de har att förmedla. Jesper Svenbro identifierar källan till en central sats i ”Tingens natur”: den försokratiske filosofen Parmenides; och Gunnar D Hansson kastar sig med uppenbar förtjusning över ”Månen är Solens bild” och dess minst sagt komplicerade väv av mytologiska referenser. Om ordet inte redan vore upptaget av en annan betydelse skulle man vilja kalla Stagnelius mytoman: en man med mani för myter.
Olika typer av van- och övertolkningar förs också fram. Den finländska teologen Carina Nynäs är mitt uppe i ett forskningsprojekt om Kierkegaard och finner utifrån likheter som ”skidbacksnäsa” och allmän livsångest en släktskap mellan den store dansken och författaren till Liljor i Saron. Företaget kräver ett betryggande avstånd till de stagnelianska texter som hon sparsamt anför.
En av antologins redaktörer, Niklas Rådström, fablar i anslutning till dikten ”Till förruttnelsen” fritt och med självsäker röst om ett förmodat fadersuppror från den unge Stagnelius sida. Hans medredaktör Jonas Ellerström anlägger ett helt annat tonfall när han lugnt och sakligt utifrån ”Till föraktet” diskuterar Stagnelius betydelse för dennes främste efterföljare i svensk poesi, Vilhelm Ekelund. Ytterligare bidragsgivare skulle förtjäna ett omnämnande men måste reduceras till röster i olika stämlägen i den femtonhövdade kör som frambär en samfälld om också ganska atonal hyllning till den odödlige Erik Johan.