Stadsarkitekten som gav Uppsala dess folkliga själ

Alla har vi sett dem, några bebor dem. Gunnar Leches hus i Uppsala. I själva verket är han unik som arkitekt med så många efterlämnade barn, skapelser som satt sin speciella prägel på hela Fyrisstaden.Gunnar Leche kom till Uppsala 1920. Som stadsarkitekt var han verksam här till 1954. Ur hans kreativa ådra flödade den ena ritningen efter den and­ra. Husen finns till beskådande på Kungsgärdet, Kvarngärdena och i Luthagen.I Fålhagen, Tuna backar och Sala backar. Och inte bara där. Under drygt tre decennier skapade han ett livsverk av det alltigenom imponerande slaget.Samlad produktionNu finns den samlade produktionen och alla insatserna i övrigt för Uppsalas stadsplanering och framväxt under första hälften av förra seklet skildrade i den dagarna före jul utgivna monografin Gunnar Leche — stadsarkitekt. Filmaren, författaren och fotografen Lars Lambert har varit redaktör för den omfattande sammanställningen. Till sin hjälp har han haft auktoriteter som Carl Erik Bergold, Helena Harnesk, Thomas Hellquist och Göran Lindahl.Boken gör ett kronologiskt svep ända tillbaka till Gunnar Leches föräldrar och deras bakgrund. Där finns åtskilligt om fritidsintressen, skolgång och högre utbildning. Det enda man studsar inför är inslagen av gammaldags, förfreudiansk etikettpsykologi. Så enkel är varken människan eller hennes relationer!Mannen och verketMen sedan är det verket och gärningen som sitter i högsätet. Och det i en utredande och ofta spännande framställning som sträcker sig över flera hund­ra sidor, där inte minst de många välvalda, tydliga och innehållsrika bilderna bidrar till det goda helhetsintrycket. Boken om Leche och hans hus vänder sig till en bred, intresserad allmänhet. Den som tar del av de olika uppsatserna får lära sig åtskilligt inte bara om Uppsalas arkitekturhistoria. Även den politiska utvecklingen, de sociala villkoren och stadens framväxt i stort har givits plats i detta ymnighetshorn.Låt vara att det under resans gång kan bli lite rörigt med en del omtuggningar om än ur olika perspektiv. Boken fyller ändå ett väldigt tomrum. De här aspekterna på det moderna Uppsalas tillkomst har inte funnits samlade på ett motsvarande sätt förut. Lars Lambert och hans medförfattare har gjort en kulturgärning av det bestående slaget.Och den som dragit det tyngsta lasset vid sidan av redaktören själv är givetvis Carl Erik Bergold, arkitekturhistoriker och konstvetare med bl a en doktorsavhandling om Uppsalas bostadsbyggande mellan 1900 och 1950 på meritlistan. Det är också Bergolds infallsvinkel, där han parallelläser arkitekturen med det svenska folkhemmets framväxt, som fått bestämma innehållet. När boken börjar 1920 är Uppsala landets elfte stad med omkring 28 000 invånare.Upprustning av centrumMed kapitelrubriker som täcker de följande decennierna skild­ras stadsplanefrågor såväl som bostadsbyggandet och Leches insatser som upphovsman till offentliga byggnader, dit också de tekniska verken liksom tillkomsten av t ex det gamla Fyrisbadet hör. Men även upprustningen av innerstaden med diskussioner om ett nytt rådhus intill dåvarande Järnbron, lösningen av trafikproblemen vid S:t Eriks gränd och tillkomsten av nya biografer.Stort utrymme får givetvis de många föreningshusen öster om järnvägen mellan Strandbodkilen och nuvarande Luthagsleden. Många av Leches allra vackraste skapelser ingår i detta bostadsbestånd. En detalj man gärna fäster sig vidär utformningen av föns­tren och inte minst de ofta smäckra staplarna med trapp­husfönster som ett återkommande kännemärke. Däremot får väl inslagen av tidig funkis med fjärde våningsplanet uppdraget i en frontespis väl sägas tillhöra de estetiskt sett aningen tveksamma inslagen.En oasVill man stanna till inför ett annat område som också det hör till de arkitektoniskt allra mest tilltalande miljöerna i Uppsala ligger Slöjdgatan bra till. Här har Leche åstadkommit en oas med bestående värde. Likaså är Tegnérgatan 24—27 exempel på stadsarkitekten när han är som allra bäst. Expressiv nyantik och renässans-klassicism är några av de begrepp som kommer till användning för att försöka karaktärisera de stilar som här möts. Och onekligen är det i denna anda Leche kommer till sin rätt allra bäst.Hans försök att närma sig funktionalismen hade vi i en del fall dock kunnat vara helt utan. Det gamla Tempohuset vid Stora torget i kvarteret Näktergalen talar för sig själv. Att låta detta hus skatta åt grävskoporna och samtidigt låta Åhlénshuset mitt emot gå samma väg vore en nåd att stilla bedja om. Då kunde vi få ett Stora Torget värt namnet. Att ge det en rektangulär form är heller ingenting nytt. I cent­rumplanen från 1953 fanns ett sådant förslag, om det också sträckte sig ner mot ån och Nybron.Till den riktigt tilltalande kvarlåtenskapen från Gunnar Leches 20-tal hör även S:t ­Erikshuset vid Geijersgatan 42, nya Vasahuset och pumpstationen vid Östra Ågatan 91 tillsammans med transformatorstationen i Kungsängen. De senare har, användningen till trots, utformats som rena smyckeskrin. Perspektiv på dagens debatt om konferens- och musikanläggningen i kvarteret Gerd ger dessutom Leches förslag om att placera en teater och en konferensanläggning vid Fyristorg i anslutning till dåvarande hotell Gillet.Simhall och bibliotekUnder 1930-talet tas flera krafttag att få bort all kvardröjande slum i Uppsala och som sig bör är Leche en av de drivande krafterna. Under decenniet vidtas också mått och steg för det som sedan blir simhall och bibliotek. Debatten om rådhuset flyttas från Järnbron till nuvarande Nämndhuset vid Vaksalagatan. Fastigheten med Wohlrats järnvaruhus uppförs och Åhléns bilfirma får en ny anläggning i kvarteret Domald. Det som så småningom blir Philipssons utminuteringsställe för Mercedesbilar.Uppsala fortsätter att växa efter andra världskrigets slut och bostadsbristen blir alltmer påtaglig. Det är under denna tid Gunnar Leche ritar tvåkopplade hus i Svartbäcken för låginkomsttagare, ägnar pensionärernas behovuppmärksamhet men inte minst skapar flera helt nya bostadsområden. På Lassebygärde, i Tuna backar och i Sala backar. Kvarteret Birka på Lassebygärde innehåller flera inslag från den formvärld stadsarkitekten odlade på 20-talet. Idéer därifrån återkommer även när det är dags för de 28 byggnaderna med 628 lägenheter i Tuna backar. Och en ny stadsdel i Sala backar som står klar 1953. Den nya Stadsteatern inte heller att förglömma, inrymd i Folkets hus och ombyggd i grunden sedan dess. Men tveklöst alltsedaninvigningen 1951 ett av Uppsalabornas viktigaste andliga källflöden.Eget kapitelBergaskolan, Nannaskolan och Vaksalaskolan brukar framhållas som exempel på Leches arkitektkonst när den är som bäst. Den sistnämnda har fått ett eget avsnitt i boken signerat Thomas Hellquist. Kapitlet är föredömligt välskrivet och ger en hel liten lektion i seendets konst. Hellquist säger det inte rakt ut, men nog kunde Vaksalaskolan betecknas som ett mycket tidigt exempel på vår egen samtids postmodernism. De många stilcitaten talar för en sådan benämning.Med stor förtjusning tar man också gärna till sig Helena Harnesks genomgång av entrépartierna i olika Lechehus. Här är det stadsarkitekten som dekoratör som varit framme, antingen det är fråga om kolonner, pilastrar, blinderingar, risaliter, meandrar eller kornischer. Ingemar Ehlin ger en vältempererad genomgång av det gamla stadsbiblioteket, Sveriges första galleribibliotek som stod färdigt 1941. Däremot får väl Göran Lindahl sägas mumla en smula i skägget i sitt inslag om byggandet eller bevarandet i stadsförnyelsen.Redaktören självRedaktören Lars Lambert själv har lämnat avtryck i boken genom att berätta om två Lechehus där han själv varit bosatt. Här är det en bostadsrättsför­eningsveteran som kommer till tals om boende både vid Tegnérgatan och vid Åsgränd. Sämre äreminne finns, tänker man, när Lambert skildrar hur han lämnat efter sig en plattgång till sopskjulet på det första stället. Och i samband med resonemang om ett hus själ skriver författaren med obestridligt skönlitterärt schwung.Det avslutande avsnittet har anförtrotts arkitekturprofessorn vid Chalmers Claes Caldenby. Det har fallit på dennes lott att värdera Gunnar Leches insatser i ett större sammanhang. Att stadsarkitekten i Uppsala inte var någon pionjär för funktionalismen visste vi kanske förut. Som eklektiker och pragmatiker tänkte denne folkets arkitekt nog mera i sociala och kanske också politiska kategorier. I det senare stod han socialdemokratin nära. Och i jämförelse med rekord­årens omänskliga kolosser någ­ra decennier senare framstår Leche som en odiskutabel humanist.Ändå skulle man inte vilja vara utan Caldenbys bidrag till den här boken. Han uppträder lite som dvärgen på triumfvagnen i denna hyllningsbok. Att ta del av synpunkterna blir därför en både vederkvickande och behaglig digestif efter all läsarmöda.OmstriddFör nog var Gunnar Leche också en i hög grad omstridd stadsarkitekt. Särskilt konsthistorikerna av facket med Gregor Paulsson i spetsen stod för skarp kritik, när Leche beskylldes för att sakna stil och att han stod för en föråldrad arkitekturuppfattning. Hur mycket i detta som var rotat i den gamla uppsaliensiska motsättningen mellan akademi och borgarstad och främlingskap inför arbetarrörelsens värderingar är naturligtvis omöjligt att veta.Likaså var motiven säkert också mångbottnade i det motstånd Leche mötte och som bl a handlade om hans dubbla funktion som privatarkitekt och kommunal tjänsteman. Småskurenheten, oginheten och jantelagen har många ansikten. Gunnar Leche höll dock stånd in i det sista och föll bokstavligt på sin post när hjärtinfarkten fick sista ordet.Men med Lamberts nya bok får han ändå sägas vara både äreräddad, återupprättad och tillerkänd en obestridlig plats bland dem som betytt åtskilligt för alla Uppsalabors fysiska och mentala miljö den dag som i dag är. Kanske skulle en ordlista inte ha suttit i vägen i denna bok som vänder sig till en bred allmänhet. Det är många facktermer som förblir oförklarade.Ändå är Fyrisstadens alla inbyggare, härstädes födda eller senare hitflyttade, att gratulera till ännu en förnämligt illustrerad historiebok av oskattbart värde. Boken om Leche är ett stordåd helt i paritet med sitt ämne.