I sin teoretiska programförklaring On Fairy Stories beskriver J.R.R. Tolkien sin syn på sagans natur.
Det viktigaste, menar Tolkien, för att en saga ska fungera är att det sagoland i vilken berättelsen utspelar sig framstår som alldeles verklig, att den värld författaren skriver fram är övertygande framställd att läsaren till sist släpper alla sina tvivel och blir en troende. Ingen författare har väl heller likt Tolkien lagt ner så mycket möda på att, genom uppdiktade kulturer och egensnickrade språk, försöka få sina fantasier att framstå som allt annat än just fantasier.
Salman Rushdie är en författare som med sin magiska realism alltid rört sig i närheten av sagans inte helt lättframkomliga terräng. I sin nya roman Luka och livets eld, som är en fristående uppföljare till Harun och sagornas hav, rör sig Rushdie inte bara i närheten av, utan kastar sig handlöst in i, sagans värld. Rushdie har dock ett annorlunda förhållningssätt till sagan jämfört med Tolkien. Här finns ingen ambition att få sagovärlden att framstå som sann, eller ens särskilt trovärdig. Rushdie tycks snarare framhålla värdet av själva berättandet och det fria fabulerandet.
Så Tolkien skulle förmodligen ge Rushdie underkänt i sagokunskap. Ty inte ens det mest godtrogna barn skulle få för sig att tro på det som Rushdie skriver.
Det handlar om pojken Luka, son till den stora berättaren Rashid Kalifa, som efter att fadern en dag fallit ner i en komaliknande sömn plötsligt befinner sig i en blandning av den sagovärld som den sovande fadern diktat upp och ett levande dataspelsland med tillhörande sparstationer och extraliv innan det slutgiltiga game over. I denna värld beger sig Luka tillsammans med björnen Hund och hunden Björn, med Ingenpappan som ledsagare, ut på Tidens flod, in mot Magins hjärta, på jakt efter Livets eld.
Det är fantasirikt och sprudlande, allting berättat i en rasande takt. Vore det inte för Rushdies lite högtravande stil skulle man lätt kunna missta boken för en barn- eller ungdomsroman, vilket jag inte tror Rushdie velat skriva.
Det är långt ifrån något djupsinnigt mästerverk, vilket jag inte heller tror Rushdie velat skriva. Bortsett från några försök till allegoriska poänger rör det sig här om berättande för berättandets skull. Helt enkelt en stunds verklighetsflykt.
Tolkien menade att sagans funktion av flykt inte var att förakta. Den känsla av återhämtning som det kan innebära att för en stund försvinna in i en värld helt olik vår egen var för Tolkien argument nog för sagans nytta. Här tror jag Rushdie är överens med Tolkien. Luka och livets eld är en stunds sagoflykt för vuxna. Ibland är det gott nog.