Sprickor i ett helgjutet nationalmonument
I början av året firades Johan Ludvig Runebergs födelsedag för 200 år sedan. Jubileet har genererat ett antal nya böcker, varav under hösten två vetenskapliga verk. Michel Ekman belyser på ett lågmält sakligt vis några djupgående motsättningar i Runebergs författarskap.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Runeberg: Historiska och litteraturhistoriska studier 79 (Svenska Litteratursällskapet i Finland)
Ett stort år i Finlands svenska litteratur närmar sig sitt slut: 200-årsjubileet av Johan Ludvig Runebergs födelse. Själva födelsedagen i februari firades som en nationell högtid i Helsingfors och till den utkom flera skrifter, bl a en bildbiografi, ett dikturval i pocket och hustrun Fredrikas receptbok. Något senare publicerades en rikt illustrerad historik över Runebergutgåvorna. Och nu i höst utökas listan med två vetenskapliga verk om Den store.
Författare till det ena är Michel Ekman, ett välkänt namn i det litteraturvetenskapliga forskarsamhället. Det var han som redigerade den magi-strala andra delen av Finlands svenska litteraturhistoria för fyra år sedan. På den tiden vara han "bara" licentiat — en titel med annan tyngd på hans sida av Bottenhavet — men nu har han, 200-åringen till ära, disputerat på en doktorsavhandling: Kaos, ordning, kaos: Människan i naturen och naturen i människan hos J L Runeberg.
Gjuten idealbild
Redan under sin livstid upphöjdes Runeberg till nationalmonument och hans diktning uppfattades allmänt som ett idealt uttryck för mänsklig mognad och harmoni. En nationalskald skulle enligt tidens synsätt inte bara vara en stor konstnär utan också ett moraliskt föredöme. Kritiska röster höjdes visserligen redan tidigt och Ekman refererar dem omsorgsfullt — långa stycken ägnas avhandlingen åt det som med en fackterm kallas receptionshistoria — men de förmådde inte rubba den i fosterländsk malm gjutna idealbilden. Det var först efter andra världskriget som hans position allvarligt ifrågasattes. Att efter vad som skett 1939—1945 förhärliga krig så som sker i Fänrik Ståls sägner kändes inte längre möjligt.
Motsatsernas förening
Ekman sällar sig på sitt lågmält sakliga vis till ikonoklasterna och belyser några djupgående motsättningar i Runebergs författarskap. Om han hade lagt fram sin avhandling vid ett svenskt universitet skulle han nog känt sig tvungen att markera anslutning till någon av profeterna för dagen, i första hand dekonstruktivisten Derrida, men han nämner inte ens namnet. Utan åthävor tillämpar han den ingalunda så nya dekonstruktionens grundtankar på en rad centrala Runebergtexter. Vad metoden i det här fallet går ut på är att påvisa motsättningen mellan å ena sidan det skalden säger i sina officiella uttalanden och på ytan av sina verk och å den andra vad som faktiskt står där för den som läser med oförvillad blick. Runeberg hyllar motsatsernas harmoniska förening i den etiska personlighetens seger över destruktiva lidelser medan flera av hans verk handlar om oförsonliga passioner, t ex Svartsjukans nätter. Kärleken, eller sexualiteten som Ekman utan omsvep kallar den, är en drivkraft på gott och ont i Runebergs värld. Han påpekar också att skalden tvingades helt bannlysa sexualiteten från Fänrik Ståls sägner för att inte grumla detta verks heroiska idealitet.
Finsk nationalkänsla
En annan i författarskapet genomgående motsättning som Ekman studerar gäller det avhandlingens undertitel benämner Människan i naturen och naturen i människan. I Runebergs människoideal ingår natur och kultur en lyckosam förening på så sätt att personligheten genom etisk fostran erövrar en andra, högre natur. Men hur tillämpas denna tanke på samhället? Ekmans analys visar att natur och kultur där ofta står mot varandra — skog och sjöar mot odlad jord — och att diktarens sympatier ligger hos den jungfruliga naturen. Han understryker också det märkliga i att den finska nationalkänsla Runeberg så starkt bidrog till att skapa framför allt bygger på landets sköna natur, inte dess odling, vare sig i nationalekonomisk eller kulturell bemärkelse.
Hyllad naturskönhet
Temat framträder klart i hymnen Vårt land, som inleder Fänrik Ståls sägner. Redan Runebergs samtida Snellman fann att "det enda som [i sägnerna] konkret motiverar kärleken till fosterlandet är dess naturskönhet. I Vårt land är det geografin som ger landet dess särprägel, inte kulturen ? Hela dikten är en uppräkning av moar, fjäll, skär, strömmar, bäckar, skogar, sjöar, stränder osv, utan att dessa naturelement alls relateras till bebyggarnas verksamhet i sitt land." En förklaring till detta anmärkningsvärda förhållande finner Ekman i det rådande politiska klimatet. Finland var visserligen ett fritt land men med viktiga inskränkningar dikterade av den ryska överhögheten. Alltför öppet deklarerad politisk kärlek till fosterlandet kunde vara riskabel medan det var ofarligt att hylla dess naturskönhet.
Högstämt och roligt
Som motstycke till Snellmans och Ekmans reservationer kan man läsa Horace Engdahls lovtal till hymnen, tryckt som inledningsnummer i en samling Runeberguppsatser utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland. Talet hölls ursprungligen vid jubileumsfesten i Helsingfors i februari, där Engdahl deltog som representant för Svenska Akademien, och det är utformat med den ständige sekreterarens ständigt lika lediga elegans, högstämt och roligt på en gång. "Vårt land är", säger han där, "enligt min mening en av de starkaste dikterna i svensk poesi, vilket kan vara svårt att se genom de mörknade skikten av vana och pietet." Han vidgår även att läsningen av den varje gång lockar fram tårarna.
Engdahl koncentrerar sin utläggning till det lilla ordet "här" som upprepas inte mindre än 14 gånger, ibland dubblerat för att nå starkare effekt; t ex:
Här är oss ljuvt, här är oss
gott,
här är oss allt beskärt;
[- - -]
Och här och här är detta land,
vårt öga ser det här;
vi kunna sträcka ut vår hand
och visa glatt på sjö och strand
och säga: se det landet där,
vårt fosterland det är!
Patriotisk nattvardsmystik
Landets natur utgör i detta fall inte ett föremål för distanserad estetisk betraktelse utan åkallas och besvärjs. Inspirerad av raderna "Och det var här det blodet flöt, / Ja här för oss det var" förinnerligar Engdahl din analys till ett slags patriotisk nattvardsmystik : "För dig utgjutet, läsare! Här: sträck ut din hand, tag på landet, du Thomas Tvivlare! Vidrör den av olyckor genomstungna kroppen, vår glädjes källa!" För den fromme psalmdiktaren Runeberg skulle väl detta ha tett sig som ren hädelse, men samtidigt hade han nog myst av belåtenhet.
Förlamande Runebergkult
I jämförelse med Engdahls bravurnummer ter sig de övriga uppsatserna i samlingen tämligen bleka, vilket inte hindrar att de rymmer åtskilligt av både allmänlitterärt och vetenskapligt intresse. Tore Wretö vrider och vänder på Runebergs klassikerstatus, Lars Burman exemplifierar retoriska grepp i Fänriks Ståls sägner, Ingrid Elam grans-kar Runeberg som kritiker och Teivas Oksala det klassiska arvet i hans diktning — för att nämna några av de inalles 23 bidragen.
I dag betraktar vi Runebergkulten med historiskt inkännande ögon — tårade eller torra — men för äldre generationer kunde den verka förlamande. Redan för 1880-talets fransknaturalistiskt orienterade författare i Finland blev den fosterländska retoriken till en tvångströja. Karl August Tavaststjerna uppreste sig mot skolmästarnas "drastiska, stora vishetsregel: skrif som Runeberg, gossar, så skriver ni bra!" Denna kärnfulla maxim har Arne Toftegaard Pedersen valt som rubrik för sitt bidrag. Få nu levande skribenter torde klara av att efterleva den, eller ens vilja försöka, men man måste djupt beklaga var och en som saknar sinne för den svensk-finska nationalskatt som heter Johan Ludvig Runebergs verskonst.