Att vår samtid är en brytningstid mellan gammalt och nytt märks inte minst på medieområdet. Gamla märken gäller inte längre, vilket i hög grad återspeglas inom bokutgivningen.
Så har förlagen upptäckt vilken obestridlig tillgång ett kändisskap innebär. Författarna är ofta redan etablerade i andra sammanhang när de ger ut sin första bok. En som sällar sig till detta illustra sällskap är Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, som nu ger ut romanen Morfar skrev inga memoarer. Själv betecknar han den som en ”biografisk” roman. Men den handlar inte i första hand om den uppmärksammade politikern själv, utan om en anförvant, som spelat en avgörande roll i hans liv.
Det betyder att den här boken har ett tillbakablickande perspektiv i sin skildring av vad som också är Sveriges utveckling sedan 1930-talet. Morfar har berättat, barnbarnet upptecknat men samtidigt utnyttjat de friheter som fantasin medger. Gustav Fridolin följer sin namne morfadern från uppväxten i Göingebygden över dennes skoltid och första påhugg som springpojke, genom beredskapsåren och via olika anställningar inom klädeshandeln i Lund och Malmö fram till den egna butiken i nordskånska Vittsjö. På samma gång är det frågan om en släkts historia och ett Fattigsverige som utvecklades till ett välfärdssamhälle, och som på slutet har börjat nedrusta i socialt avseende.
Mycket av den här romanen är ett äreminne över alla dem som genom sina enskilda insatser medverkade i denna process.
Den är också i hög grad förankrad i värden och dygder, som i dag kanske inte hör till de mest omhuldade. Gammaldags hederlighet hör dit och att göra rätt för sig. Annat som morfadern representerar är förnöjsamhet, trofasthet och sammanhållning. Det är sådant Gustav Fridolin tar fasta på. Att det på så sätt blir en idyll som skildras är ofrånkomligt. Man tänker på vad en författare med glesbygden som motiv av exempelvis Åke Smedbergs kaliber, en av våra vassaste iakttagare under det sena 1900-talet, skulle ha kunnat göra av det här stoffet.
Berättarflödet i Fridolins roman, som är dess främsta tillgång, kan inte dölja att den är en välpolerad solskenshistoria som gör halt inför en djupare människoteckning. Vad man saknar, i stället för de många klichéerna, är en personlig röst som går i närkamp med åtminstone några av de komplikationer som säkert också fanns. Det är sällan man märker något egenupplevt av sådan kaliber, att det får innehållet att börja brännas.
På lite håll skymtar motsättningen mellan stad och landsbygd, men det stannar vid antydningar. Det akademikerförakt som syns här och var hör till det försumbara. När de dagspolitiska frågorna om miljö, vård, skola, omsorg, konsumtion och invandring berörs, är det mera partigängaren än författaren Fridolin som för ordet.
Huvudsyftet med boken är att hylla en äldre, älskad familjemedlem, omfattad med beundran och tacksamhet. I vår tids trend med uppgörelseböcker är den gesten det riktigt revolutionerande i den här romanen.