Språkmaskineri med själ

UKON, akronym för Ulf Karl Olov Nilsson, är det nya stjärnskottet på den svenska poesihimlen. 2007 nominerades hans bok Synopsis till Augustpriset. Till yrket är han psykoanalytiker och han sitter även i redaktionen för tidskrifterna Glänta och OEI, två organ för språkmaterialismen i Sverige.

Det är nog ingen tillfällighet att UKON rimmar på UFON eftersom det slags konceptpoesi som han skriver verkar vara skriven av en marsmänniska. Hans diktning styrs av idéer och oftast märks där en vilja att dekonstruera det svenska språket. Men i sin nya bok Barndomstolen har han lugnat ner sig avsevärt. Borta är de alltför extrema språkmaterialistiska utsvävningarna och istället kan texterna läsas som tematiska undersökningar av de båda begreppen värde och barndom.

UKON är ett hejdlöst rolig poet och sådana växer inte på träd inom dagens svenska poesi. Men skrattet fastnar snart i halsen då man läser honom och kvar blir en obönhörligt genomskådande satir och ironi. I sin nya bok ger han en skrämmande bild av dagens Sverige utifrån det tematiska begreppet värde som i hans universum blir en täckmantel för alla sorters moraliska avarter. Alla värnar om sitt eget värde, det vill säga sina egna egoistiska syften, vilket leder till våld, fördomar, urspårad kapitalism och miljöförstöring. Till och med evolutionen tycks domineras av värdets lag i form av de livsdugliga arternas överlevnad. UKON:s stil består av ett uppräknande av påståendesatser som först låter logiska och rationella men som så småningom blir alltmer absurda och irrationella.
Andra avdelningen i Barndomstolen fokuserar på barndomen, eller snarare barnet. Här släpper han fram känslor på ett helt annat vis än i den tidigare avdelningen kanske därför att han skriver om sitt eget barn. Barndomen ör ju universell och tidlös samtidigt som den är djupt personlig. Suggestivt frammanar han detta mysterium att komma till världen, att få sinnen och medvetande, ett språk och ett jag.

   Det såg ingenting, ingen.

   Det sa ingenting, det sa "ingen".

   Det svarar inte på vad man säger.

   Det vet inte.
   Det säger att det inte kan veta det i förväg.

I dessa texter lyckas UKON ge en djupdimension åt sin konceptpoesi genom att reflektera över barnet som ett sätt att vara i världens början. Genom barnet skisseras en ursprunglig attityd till tillvaron som gör det möjligt att gå tillbaka till de allra första förnimmelserna "av luft, ljus". Men därefter sker den oundvikliga förlusten av barndomen vilket upplevs som ett döende in i vuxenlivet.
Konceptpoesi kan lätt bli knastertorr och cerebral men i Barndomstolen visar UKON att det kan finnas en själ i språkmaskineriet. Det innebär med andra ord att den avantgardistiska språkmaterialismen är på väg att införlivas i den svenska poesins lyriska huvudfåra. Själv skulle nog UKON rysa över påståendet att han faktiskt blivit något av en centrallyriker.

Språkmaskineri med själ

Poeten Ulf Karl Olov Nilsson, UKON, ger i sin i dag utgivna diktsamling Barndomstolen konceptpoesin djup, menar Bo Gustavsson.