Språket överträffar handlingen

Lusten att experimentera med sin stil brukar vara störst hos unga, nyligen debuterande författare. Ulf Eriksson, som alltsedan början av 1980-talet skrivit en rad lovordade eller respekterade böcker i olika genrer, har i år valt en mer experimentell och för läsarna krävande eller förbryllande stil. Hans sju noveller i Det försvunna rummet har en gemensam surrealistisk grundton. De kastar sig handlöst mellan de pregnanta och vardagsrealistiska detaljerna, de lärda eller kvasidjupsinniga resonemangen och de mystiskt övernaturliga episoderna. De är inte lätta att bli klok på: dovt pockande på vårt engagemang men undflyende vad gäller budskap och verklighetssyn.

Ulf Erikssons formuleringsförmåga är obestridlig, och kanske får olika läsare nöja sig med att förstå och uppskatta bara olika brottstycken av hans kalejdoskopiska berättelser. Kanske är de viktigast för honom själv som avstamp inför det fortsatta författarskapet som kan utvecklas åt många olika håll.
Frågan är förresten om man egentligen kan kalla dem berättelser. Var och en av dem sönderfaller i en rad små kapitel med underrubriker, där språket är mycket viktigare än handlingen och där personer, miljöer och berättarsynvinkel ideligen skiftar. Personerna är i och för sig tämligen vanliga medelsvenskar och har påfallande traditionella namn som Nils och Greta, Rune och Elsa eller plötsligt det lite absurda Ture Flax. De rör sig i vanliga skogiga mellan- eller nordsvenska landskap, där det emellertid plötsligt kan dyka upp ödesamhällen eller ett mystiskt "ljussken i energiskogen".

Replikerna kan börja alldagligt men glida över i utstofferade och helt osannolika föreläsningar. Här talas om landskap som man tror sig känna "intill gränsen för parasitism, symbios eller delirisk realtid" och i en möjlig parodi på filosofiskt fikonspråk om "en öppning mot det egentliga varat hos Dasein konfronterat med sig själv". Men Eriksson är nog inte ute efter att driva med andras djupsinne, därtill är han själv alltför dragen till det nästan obegripliga.
Mitt i dessa svårgenomträngliga texter kan det dyka upp en liten scen med den verklige författarkollegan Mats Gellerfelt eller en iskallt registrerande bild av ett intermezzo mellan ungdomar på en badplats. Och sen återgår Eriksson till joggande familjefäder, en lektör vars manus blåser bort, utflykter till Alhambra med verkliga eller påhittade citat av berömdheter, märkliga kartritarjobb och annat som plötsligt glider ut i absurditeter eller övernaturligheter.

Här finns kanske en viss ansats till analys av tidsanda och samhällsförändringar, men i huvudsak är det en allvarligt lustfylld lek med litteraturens och språkets olika konstgrepp. Någon gång i varje novell, oftast i slutet, ordnar sig de energiskt valda orden till en poetiskt klingande mening. Stämningen är då som ofta tidigare hos Ulf Eriksson lite bistert vemodig.

Det är mest den stämningen man minns av Det försvunna rummet, handling och personer försvinner lika snabbt som de snöflingor, regnskurar och dimstråk han sveper in sina landskap i.

Språket överträffar handlingen

Ulf Erikssons nya novellsamling Det försvunna rummet är ett kalejdoskop fullt av absurda och övernaturliga detaljer mitt i vardagsrealismen, konstaterar Tore Winqvist.