Gösta Friberg hör inte till de mest ihågkomna poeterna det här landet. Ändå ligger han någonstans i de flesta poesibokhyllor och trycker. Han liksom väntar på att en mer kommunikativ diktning ska avlösa de senaste decenniernas språkproblematiserande poesi. Och nu har han hållit tyst i snart femton år om man inte räknar liten storm kring ett prosaarbete om Shakespeare som kom ut 2007 och ett uppmärksammat retrospektivt lyrikurval som kom 2000.
Friberg poesidebuterade 1964 med samlingen Furia. Den typ av lyrik han skriver fick allt mindre uppmärksamhet från slutet av 1970-talet. Men under senare år tycks det ha kommit en förändring. Det är en tillbakarörelse till en berättande poesi, en stämningsskapande, en vilken litar till språkets kommunikativa förmåga.
Det har börjat hända saker. För Fribergs del var det kanske en vinst i en kärlekslyriktävling i SVT:s litteraturmagasin Babel som fick honom att åter tro på att det finns de som uppskattar den bärkraftiga poesin.
Den nya diktsamlingens titel Andra världskriget på söder och omslagets svartvita bild föreställande Katarina sjukhus ser rätt tråkigt ut. Men en bok ska inte dömas efter omslaget. Efter att jag har läst halva Gösta Fribergs nya diktsamling jublar jag tyst inom mig. Inte minst är det titeldiktens omfång på 18 sidor som får mig på extremt gott humör. Fribergs kärleksförklaring till orden, till språket är underbar. Men det är ingen återgång till något som kan uppfattas som traditionellt. Friberg har inte övertagit ett förlegat sätt att skriva. Han är personlig och nära på nyskapande:
Efter mer än ett halvsekel – efter mer än sex decennier– ser jag återigen för mitt inre lekarna på Söders bakgårdar, där jag rör mig bortåt de oändliga gravkvarteren på Skogskyrkogården. Ansikten skymtar förbi; deras bortrusande steg och röster … gömmer sig fortfarande någonstans under jorden. Under stenar, lika gråa och tysta som klippväggar. Också jag snart nedräknad, en skugga bland gängets skuggor: ”Bu, du är ute, nu”.
Det är Fribergs ordrikedom jag tycker om. Han slösar med orden, han vill ha med mig och det känns lika tryggt som ett par rejäla gummistövlar en regnig sommar. Ändå är hans dikt inte jordbunden, stövlarna har vingar, Friberg slår ibland till med en kort betraktelse –en liten dyrk till kosmos vidder:
fjärilen
har lagt sina ägg
i en barkspringa
under
nattens myriader solar
Det är bara några dikter som känns på gränsen till romantiserande i den nya samlingen. Det är när poeten låter fyllgubbarna sjunga någon skröna och komma med en cynisk livsvisdom. Dessutom blir jag fly förbannad när poeten använder orden baglady och bag-lord. Jag måste fundera på om han medvetet släpar några av dikterna i damm för att våga vara vacker i andra. Det hade han inte behövt. Visst saknar jag ibland ett djup – ändå finns det där.
Fribergs dikter är en hyllning till livet – livet är som skarpast när det går mot slutet. Kanske är det också det som gör att det sjuder av berättarvilja, det blänker till och gör små volter. Här finns stadsstämningar från 40-talets Söder, insekter och smådjur. När jag befinner någonstans mitt inne i läsningen, är det som jag är på plats i hans dikter. Jag säger bara: Gösta Fribergs nya diktsamling!
Vinnardikt och läsarfavorit
Den här dikten vann en omröstning om bästa kärleksdikt i tv-programmet
Babel 2010 och finns med i diktsamlingen.
Din hand vilar
på min ärm
en beröring
som för ett ögonblick
upphäver
att vi en gång båda
är borta