Språkbrukaren Alf Henrikson granskad

Att från kulturredaktionen få en bok, där namnet Alf Henrikson ingår i titeln bereder alltid en anmälare särskilt stor stimulans. Nu vet han att han har roliga stunder framför sig. Men inte bara en glädje utan också en upplevelse, som manar till reflexioner och eftertanke. Den här gången har Allan Lundberg, tidigare i många år redaktör för Pressens Tidning, beslutat att granska Henrikson som språktänkare och språkbrukare. Jag vill redan från början konstatera att detta har han lyckats väl med.
Låt mig presentera ett axplock ur Lundbergs granskningar med hans egna rubriker. (Av praktiska skäl benämns här Henrikson AH och Lundberg L.)

Konjunktiv som hukar. - AH menar att konjunktiven är på väg ut ur svenska språket, eftersom hövligheten inte är på modet längre. Ombudsmän och ingenjörer talar i indikativ. "De som ville att konjunktiven bestode, om möjligt vore, måtte ej vara många."

Kilskriften i Nineve. - L tar här upp AH:s lexikaliska och historiska verk. I sin "Pytheas resa till Thule" har han rört sig med frimodigt falska etymologier (något à la Olof Rudbeck d.ä. vill anmälaren inflika). En av personerna i skälmromanen säges komma från Gnosios, vilket kan vara Gnosjö, men eftersom det grekiska ordet gnosis betyder vetskap " är det tänkbart att namnet i stället kan avse Vetlanda". Huskvarnabon AH kunde sitt Småland.

Beundrade Bibliskan. - L talar främst om "Biblisk historia" från 1991 och säger att ibland sammanfaller omdömena "med klassiska kristna värderingar - men långt ifrån alla". Ja, så kan man uttrycka det. Läs här! "Kung David och kung Salomo,/ de levde ett Herrans liv./ Sjuhundrade frillor hade de var/till gamman och tidsfördriv. —- Till vårt andliga mönster och förebild/ är de mindre goda att ha./Men Davids psalmer är sköna ändå/ och Salomos ordspråk är bra.

Ängder gröna inte så bra. - L : "Nationalsånger är en liten genre i sig som bedömaren av poetiska skäl har ett horn i sidan till." Särskilt ägnas "Land du välsignade" en "mördande analys". Med all respekt för Jussi och andra hjältetenorer, kan recensenten inte annat än helt instämma i den: "Sångaren ber landet ordna med en sång åt honom och sätta honom i stånd att sjunga den så förträffligt att han blir världsberömd och allmänt prisad även efter döden under hänvisning till att detta kan vara god reklam för landet."

Enstaka svenskar kan duga. - L: "Att AH i sitt umgänge med inte minst antikens stora andar betraktar Sveriges bidrag till världens vitterhet med en viss nedlåtenhet får man under koncentrerad läsning av hans produktion klart för sig. —- hans kollektiva omdömen [är nog] lite njugga." Vilka gillade han då? Stiernhielm, Tegnér, Bellman, Linné, Wallin, Almqvist, Fröding, Gullberg, Viktor Rydberg och Piraten hör till dem som får mer än godkänd. Skeptisk är han mot Atterbom, Franzén, Levertin och Snoilsky. - I ett särskilt kapitel ger han uttryck för stor beundran av den gamle Klara-kompisen Nils Ferlins diktkonst.

Tittaren tatt inte - L: "Poetiska friheter tar sig AH inte annat än på skämt." Han förundras över de starka verben: "Sittaren satt./ Varför tatt inte tittaren?/ Varför hatt inte hittaren?/ Det är som besatt." Trots att detta redan berörts vill konjunktivälskaren gärna citera också följande strof i ämnet: "Om solen inte skene/och vinden inte vene/ så utdoge snabbt all vår indikativ/ enligt vad mången man mene./ Blott en overklig konjunktiv bleve vid liv/under den mörka Selene."

Artistiska återklanger. - L ger exempel på några "litterära anspelningar": "Inte spela väl skällorna nu i vår land, / ty granskog är hagarna där, / och inte står svenskarna hand vid hand/ och svär."

Lundberg har i boken och på omslagsfliken återgivit följande vers av AH, hämtad ur skriften "Underfund": "Somliga språk är döda/ och talas ingenstans./ Det kostade otrolig möda/ att lära sig dem när de fanns."
Jag kan här inte låta bli att ta fram boken "En var sin egen professor", som en gång skrevs av Axel Wallengren, mera känd som Falstaff, fakir. I förordet till den kallar han sig "Autodidaktiæ Doktor". Ett avsnitt handlar också om de döda språken: "De döda språken kallas så på grund av den gravlika stämma, varmed de framsägas av den erfarne översättaren. Det dödaste och således viktigaste av dem alla är latinet, som uppfanns av gudinnan Latona. Känner du icke till detta språk, är du beklagansvärd och otjänlig att beträda mången viktig förtroendepost."
Det var då det, frestas man tillägga. Samtidigt känner läsaren en stor tacksamhet mot två av den svenska litteraturens "minor classics" men tillika våra "ständiga följeslagare", Axel Wallengren och Alf Henrikson.

Språkbrukaren Alf Henrikson granskad

Allan Lundberg ägnar Alf Henrikssons underfundiga tankar om språk en bok, som inbjuder till reflexion, konstaterar Torgny Nevéus.