Den engelska punken som den ursprungligen lät var intressant i ungefär två år. Ett år före och ett år efter Sex Pistols släppte sitt enda album Never mind the bullocks 1977. The Clash och deras musik lyckades vara intressanta betydligt längre än så genom att aldrig stanna upp i utvecklingen. De började som ett mer eller mindre renodlat punkband, men lät snart både rockabilly- och reggaeinfluenser leta sig in i låtarna. Och på 80-talsskivorna gav de sig på såväl hiphop som funk och elektronisk dansmusik.
Enligt många dåtida punkpuritaner sålde sig The Clash flera gånger om. Först genom att skriva på för storbolaget CBS (”Punken dog den dag The Clash skrev på för CBS” hävdade till exempel punkfanzinet Sniffin’ Glue), genom att skaffa sig en enhetlig medveten klädstil och för den musikaliska friheten som snabbt tog dem långt från sitt ursprungliga sound. Men man kan lika gärna hävda att det knappt funnits något så konsekvent band i världen varken förr eller senare. Få har som The Clash vågat lita på sin ingivelse och gått sin egen väg.
Biografin The Clash, som kom på engelska förra året, består av ett förord, korta biografier av de fyra medlemmarna, albumen och singlarnas låtlistor, listor med turnédatum och citat plockade från intervjuer med medlemmarna. Efter inledningen följer man som läsare den sju år långa historien om The Clash kronologiskt. Skiva för skiva, turné för turné, med medlemmarnas kommentarer om dem.
Det gör boken späckad av fakta och embryon till fantastiska historier från konserter, turnéer och studioinspelningar. Strummer, Jones, Simonon och Headon är ofta kortfattat träffsäkra, men lika ofta skulle historierna behöva utvecklas för att komma till sin rätt. Visst, det här är den första officiella The Clash-biografin och de som jobbat med att sammanställa boken har medvetet låtit medlemmarna styra. Å andra sidan är The Clash inga författare och är tidvis lika platta språkligt som de var dynamiska musikaliskt.
I berättelsen om bandet går The Clash från ett ovanligt lovande men ganska typiskt punkband som är fattiga och uppkäftiga till världsberömda musiker som bryter ny mark, leder rockmusikens utveckling och influerar stora delar av framtidens ledande musiker. I boken The Clash stannar det uttrycksmässigt kvar i det inledande året. Det som ändå gör The Clash läsvärd annat än som ett musikhistoriskt dokument är det uppenbarligt ambitiösa försöket att berätta historien på bästa sätt, det nonchalanta manéren till trots. Och så de där gångerna citaten träffar helt rätt. Som när Joe Strummer sammanfattar allt med orden: ”Det är något ganska fint med att komma, säga sin grej och sen gå. Jag gillar den tanken.”
Fakta: The Clash
Bildades i London 1976 och splittrades 1986. Vid splittringen hade dock redan de två medlemmarna Topper Headon och Mick Jones sparkats och hoppat av och i den aktuella boken har de valt att utesluta åren 1984-1986, inklusive albumet Cut the crap, som kom 1985.
Album: The Clash (1977), Give ’em enough rope (1978), London calling (1979), Sandinista (1980), Combat rock (1982).