Splittrad och svårgenomtränglig

Det har tagit lång tid, eftersom processen förutsätter att respektive lands regering samarbetar, vilket är en av svagheterna med modellen. Men den har ändå bidragit till att skapa en försoningsprocess på Balkan och givit en förebild för hur man kan hantera brott mot mänskligheten.

Ove Bring, jurist med bakgrund bland annat som professor i internationell rätt vid Stockholms unviersitet och Försvarshögskolan, har skrivit en bok om mänskliga rättigheter. Boken heter De mänskliga rättigheternas väg - genom historien och litteraturen. Men titeln gäller bara första delen av boken. Där beskriver han med lätt hand och med relevanta citat från kända författare och filosofer hur de mänskliga rättigheterna har utvecklats.

Vi får veta att redan sumererna i det så kallade tvåflodslandet, alltså ungefär dagens Irak, skrev lagar om privat äganderätt och trosfrid kring år 2 400 före Kristus. Babylonien hade från 1700-talet f Kr bland annat straff för korruption och kvinnor kunde få skilsmässa om mannen varit otrogen. Ett stort namn i de mänskliga rättigheternas historia är den persiska kungen Kyros den store, som på 500-talet f Kr bland annat skrev om människors lika värde. De mänskliga rättigheternas historia började alltså i vad som i dag kallas Mellanöstern ett bra tag innan européerna började fundera över saken.

Och så fortsätter Ove Bring med nedslag i en världsvid översyn av de mänskliga rättigheternas historia. Han skriver ganska utförligt om andra världskriget, nazisterna och Nürnbergrättegångarna. Men efter andra världskrigets slut förändras bokens karaktär och blir snarast en komprimerad lärobok. Sida upp och sida ner med FN-resolutioner och deklarationer.

Det enda land som drabbas av utförlig och hård kritik är USA för Guantánamo, Abu Ghraib och bortforslandet av fångar. Författaren diskuterar också Al Qaida och konstaterar att islam mycket väl går att kombinera med demokrati. Han redovisar inga motiv till varför han har valt somliga fall och inte andra. Han nämner över huvud taget inte Jugoslavien. Lika nyckfull är skildringen av icke-statliga organisationers insatser.

Vad är då de mänskliga rättigheterna? En naturrätt? En politisk doktrin för vissa syften? Uppfattningarna har växlat under historiens gång. Författarens egen uppfattning är att de mänskliga rättigheterna grundar sig på hela den mänskliga erfarenheten och inte står i någon motsättning till nationell suveränitet och att de borde avpolitiseras internationellt. Folkliga krav på mänskliga rättigheter bör stödjas till exempel i Libyen, anser författaren som ser det som positivt att FN enat sig om att stödja folken i Tunisien och Egypten. Men FN:s splittring om Syrien har han inte hunnit med.

De mänskliga rättigheternas väg är för det mesta intressant, men ju närmare nutiden man kommer desto mer irriterar jag mig på det som saknas. Varför ser han inte kommunismens brott som värda att ta upp? Vad är det som gör att han hoppar över Kina?

Förklaringen är väl helt enkelt författarens alltför stora ambitioner. Det går inte att skriva en bok om de mänskliga rättigheternas historia och läget i dagens värld. Det kräver en serie böcker. Begränsar man sig till en bok blir luckorna oförsvarligt stora.

Som det nu är blir boken ofta splittrad och svårgenomtränglig. Lyckligtvis finns det en bra sammanfattning på 23 sidor i bokens slutkapitel.