Spjuveraktiga men ojämna noveller

EN NY BOK. Den uppländska diktarmyllan är omvittnat bördig. Det är inte bara i Uppsala skaparådran flödar. Även längs sträckan ner mot Stockholm raspar de kreativa pennorna. Och från öster, mot Östersjön och Ålands hav till, kommer den ena boken efter den andra farande. Ola F Nilsson bor i Öregrund men har ett norrländskt ursprung. Han har på senare tid mutat in skrönan som sin egen genre, senast i novellsamlingen Jätten, där tvärviggar trängs med utkantsmänniskor i en frodig brygd. Detta sätt att berätta återkommer även i novellerna nu i vår som givits ut under titeln Artur under kepsen. Böcker är ett bra skydd mot onda krafter, heter det där. Vilka krafter som avses förblir något oklart. Men uppenbarligen har de med mardrömmar att göra. Och även den sortens fantasibilder, ofta åt det erotiska hållet, som infinner sig under vaket tillstånd.

I varje fall svävar Ola F Nilsson en smula på målet när han följer sitt eget författarskaps vindlingar tillbaka i tiden, till farfadern som var handlare och sade sig läsa poesi när han i själva verket ägnade sig åt helt andra trycksaker. Det må vara hur det vill med den saken. Ola F Nilsson odlar i sin nya bok en mycket medveten tvetydighet som får läsaren att inte riktigt veta vad denne skall tro. Och det gäller lika mycket den verklighet som avbildas som de människor som förekommer under berättandets gång. Kanske är det så författaren löser problemet med att vara självbiografisk, som baksidestexten hävdar, och att ändå varken säga för mycket eller för litet.

I stor utsträckning handlar hans bok om drömmar och drömliknande sätt att handskas med tillvaron. Samtidigt finns där en förkärlek för det oväntade, överraskande och helt osannolika som bestämmer det mesta av innehållet. Ola F Nilsson är en driven fantasikonstnär och underhållare som gärna uppehåller sig bland särlingar och original, ofta med en tydlig förankring i samma miljöer där Mikael Niemi och Torgny Lindgren brukar hämta sina diktade gestalter. Kanske mest den förstnämnde. Här bedrivs tjuvjakt, konsumeras hemkokt glädje och hålls även i övrigt myter och ideal vid liv som inte står Niemis överdådiga berättelser efter.

Att Ola F Nilsson dock har en bit kvar att gå har att göra med hans dragning till att alltför mycket låta associationerna och de plötsliga infallen styra. Där finns en benägenhet att försöka locka fram ytterligare skeenden ur sidospår, som egentligen nått vägs ände. Ibland får man också intrycket av att Nilsson låter sig förledas av sin rörliga fantasi, där i stället en smula kritisk distans hade varit att föredra framför utvikningar som blivit självändamål och inte har så mycket att tillföra. Förkärleken för ett arkaiserande språk kan dessutom bli lite långrandig.

Men dessemellan har dessa folklivsberättelser ofta både stuns och dråpligheter som kan vara riktigt angenäma att ta del av. Knappast har väl litteraturen tidigare begåvats med några bokstavsätande skorpioner eller bygdegenier som kan göra underverk med klockor. Dock har det fotbollsmål som exekveras i titelnovellen tidigare utförts av självaste Per Gunnar Evander. Och kanske rymmer novellen om Ingmar Bergman inte just mycket utöver vad vi redan vet. Då är det roligare att ta del av novellen om galleristen och mångsysslaren Ture Sandberg med vars hjälp Ola F Nilsson når långt ner i den svenska folksjälen och dess dragning till älgar ovanför vardagsrumssoffan. Eller när författaren skriver om varje människas livsuppehållande men inte nödvändigtvis förverkligade drömmar som när morbror Sixten i Överkalix är på tal.

När Ola F Nilsson är som bäst i sina nya berättelser räcker det med små förskjutningar i verklighetsperspektivet för att han skall nå fram till den obesvärade och lätt spjuveraktiga ton, som blivit ett särmärke i hans senare författarskap. Sådant förekommer här och var i novellsamlingen, som dock saknar en smula av den glöd och berättarkraft som kännetecknade den föregående och kanske bästa boken hittills.

Spjuveraktiga men ojämna noveller

Ola F Nilssons nya noveller är spjuveraktiga skrönor men saknar en del av en glöd som funnits där tidigare, skriver Bo-Ingvar Kollberg.