Spjuver i ordens gränsmarker

Som opinionsbildare hör Lars Rydquist till de drivande krafterna inom biblioteksvärlden. Ett par av honom redigerade volymer lyfter fram bokens företräden i kulturlivet. Den sköna litteraturen heter en av dem och Det sköna med skönlitteraturen en annan, som tar upp biblioteksfrågor i ett framtidsperspektiv. I det senare fallet med en internationell inriktning.

Lars Rydquist har flera strängar än så i sin profil. Med förflutet i Uppsala var han på 1970-talet verksam i den numera legendariska Litteraturklubben. Helt följdriktigt debuterar han nu som författare med den i dagarna utgivna När kvällen skymmer kommer de och söker efter livet. Ordsamling är den resoluta undertiteln för denna bok, en genrebestämning som det anstår någon som har blick för systematik i hyllorna i vad som brukar kallas varje kommuns vardagsrum. Även om hans egen arbetsplats numera är Svenska Akademien vid Stortorget i Stockholm.

Åtskilligt i hans prosadikten närstående bok följer självuppgörelsens idiom. Det speciella hos Lars Rydquist är att de resonerande tonfallen är försedda med en hel del förbehåll och reservationer. De existentiella ambitionerna blir tydliga, när han i en dikt kopplar grepp på Nobelpristagaren Jean Paul Sartre. Det är levandets gåta, närvaron i det egna livet, tidens gång och flykt och vår gemensamma digitala framtid, där det mesta blivit fiktion, som varvas med historiska återblickar i dessa dikter. I det senare gärna kryddat med en elegisk grundton. Den svenska skärgården dubbelexponeras med Venedigs kanaler, författaren rör sig mellan 1960-talets språkkritik och senare decenniers postmodernistiska språkfilosofi. Där finns utöver en hel del aforismliknande formuleringar många tonfall, som rymmer ordlekar, mild ironi och satir.

Ofta är det en småleende poet som för ordet. Lyrik är vanligtvis mångtydig, men Lars Rydquist är i hög grad en tvetydighetens talesman. Mer än en gång möter läsaren en spjuver med en illmarig uppsyn. Han är både stursk, spotsk och försedd med en räv bakom örat när han skriver. Det är givetvis inte frågan om någonting annat än diktandet som en subversiv verksamhet. En så dubbelbottnad diktare är inte fullt ut pålitlig. Särskilt tydligt kommer detta till uttryck i en inte helt allvarligt menad utopi om en framtid utan böcker och musik. Läsningens fröjder och litteraturens håvor är ett återkommande tema och man tänker sig gärna en personlig upplevelse bakom berättelsen om diktaren som liknas vid en organist, som spelar på ett tystat instrument och skriver poesi i smyg.

Det förefaller dock vara diktens förmåga att övervinna gränser som lockar Lars Rydquist allra mest. När han med ordens hjälp kan färdas mellan dröm och vaka, då och nu, tid och rum, yta och djup. Den upplevelsen hittar han också vid sin egen läsning av andras texter. Så blir hans förstlingsverk till allt annat också en propagandaskrift för skönlitteraturens förtjänster i en tid där så mycket annat lockar och drar. Sådana böcker behöver vi många av.