Spirituell traditionshistoria

När UNT tidigare i höst startade en diskussion om historieämnets ställning sade en av de tillfrågade gymnasisterna att för sin del hade han inget emot att studera historia, såvida det inte handlade om "gamla döda kungar". Jag inser lätt att just sådant inte kan attrahera unga människor men vill ändå understryka, att länge har kungarna verkligen spelat en viktig roll. Mest naturligtvis då de levde, men också i åtskilliga fall lika mycket som minne.

Om detta handlar den bok som här skall anmälas. Författaren, Inger Schuberth, har rubricerat sin undersökning Lützen. På spaning efter ett minne. För övrigt har Gustav II Adolfs kungagärning och den bild eftervärlden skapat av honom i år uppmärksammats av Sverker Oredsson i ett verk (rec i UNT 23 sept). Schuberth tar också upp mycket av detta, exempelvis att uppsalastudenterna samlats kring Obelisken. Men hon koncentrerar sig på Lützen. Det var och är ännu en vanlig tysk småstad. Den härförare som stupade i dess närhet den 6 november 1632 gav dock åt själva namnet en särskild prägel. Ibland har man talat om orten som nära nog en svensk enklav.

Schuberth skriver traditionshistoria. Den som intill tjatighet alltid hävdat att "tradition är förnyelse" får här vatten på sin kvarn. Vi vet alla att Tyskland (om vi kallar det så) sedan 1632 har genomgått flera förändringar än kanske något annat europeiskt område. Genom att berätta om Lützen speglar Schuberth den utvecklingen, alltså småstatstyskland, kejsarriket, Weimarrepubliken, tredje riket, DDR och det återförenade landet. Det gör hon skickligt, eftersom hon är välinformerad och spirituell som skribent. Tyvärr saknar boken personregister, vilket är en klar brist, när det gäller framställningar av det här slaget.

Jag vet mig knappast ha läst något där så mycken förlegad retorik och så många pekoral samlats mellan två pärmar. Det skall inte författaren lastas för, ty så var det. Minnets tragiska innehåll har fängslat många som inte hade den rätta förmågan att formulera sin gripenhet i tal eller skrift. Men dessutom fick Lützen också ge plats åt tankegods av det mest mångskiftande slag, förutom de nyssnämnda "riksideologierna". Här ryms svensk och finlandssvensk nationalkänsla, skolungdomens militärövningar, protestantism och ekumenik, för att nu bara nämna något.

Tidigt blev Lützen ett slags Mecka för svenskar på kontinentala resor. Fram på 1800-talet var besöken ännu frekventare. Böttiger reste dit och Geijer besökte platsen två gånger. Redan 1818 hade den unge författaren Bernhard von Beskow varit där "för att få knäböja på det ställe där den kungliga martyren med offret av sitt liv köpte ljusets, frihetens och sanningens seger". Där fanns ett enkelt monument, Schwedenstein, som redan då var hårt åtgånget av souvenirjägare. Beskow och hans sällskap försökte också få loss några bitar men misslyckades. Då kom emellertid "en fattig dagsverkskarl" vandrande. Han hämtade "en stor slägga, med vilken vi lyckades få ett litet stycke av stenen, till hugkomst av detta heliga ställe". Beskow blev senare såväl Svenska Akademiens ständige sekreterare som en av Uppsala universitets första hedersmagistrar och - får man anta - mera respektfull inför det materiella kulturarvet.

Det kan, fastän det skildras med systematik och festlig bravur av Inger Schuberth, vara svårt att hålla reda på alla statyer, stenar, kapell och värdshus som uppfördes på platsen, liksom de kommittéer och stiftelser som knöts till minnet. Ur informationsmängden skall något här tas fram.
Lützen-minnet uppärksammades särskilt i Göteborg. Inte så underligt kanske, eftersom Gustav Adolf grundlagt staden. I början av 1900-talet framträder särskilt två göteborgare som traditionens vårdare. Den ene var prästen och riksdagsmannen Per Pehrsson och den andre Oscar Ekman (av den kända finansfamiljen). Den 6 november 1905 firades med särskild känsla. Det gällde nu att inom Sveriges (och Lützens) gräns erövra Norge åter. Pehrsson föreslog Ekman att satsa pengar på byggandet av ett kapell i den tyska staden. Det gjorde han generöst. Man fick en "rivstart" säger Schuberth och grundstenen kunde läggas redan 1906. Projektet krävde dock tillstånd av lokala myndigheter. Det fick man, liksom stöd av de samlade tyska Gustav-Adolfs-föreningarna genom dess ordförande Dr.Pank.

Mycket kom emellan av krig och elände men så småningom stod kapellet färdigt. Ekman var då död, men Pehrsson styrde Lützenfonden, som tillkom 1931, till sin bortgång 1953. Ett av sina senaste levnadsår skulle han som vanligt svara för lützentalet i Göteborg. Arrangörerna hade tänkt sig en kvart, men när Pehrsson hållit på tre kvart och bara hunnit med en tredjedel av manuskriptet, gav de tecken till orkestern att börja spela. Pehrsson fick "lätt vilsen" plocka ihop sina papper och stiga ner från podiet. Tiden hade gått ifrån honom. Men han var en eldsjäl, en av de många som genom seklerna "trott på Lützen" och satsat sina krafter på att vårda minnet.

Spirituell traditionshistoria

Inger Schuberth skriver välinformerat och spirituellt om vad som hände i Lützen 1632, skriver Torgny Nevéus.