Spiraler som fascinerar

När man upptäcker dolda, återkommande mönster i naturen väcks en särskild sorts fascination. Den egensinnige skotske vetenskapsmannen D'Arcy Thompson fyllde sin bok On growth and form (1917) med sådana upptäckter; 1980-talets kaosforskare hittade oväntade matematiska mönster i moln, i kustlinjer och i telefonledningarnas brus.

I Junji Itos seriealbum Uzumaki - Spiralerna (översättning av Björn Jerdén, Galago) handlar det om spiraler - ett spiralmönster som återkommer lite för ofta i staden Kurozu, och som inte för något gott med sig. I bokens första serieruta står berättaren, Kirie Goshima, och tittar ut över stan, omedveten om spiralerna i ormbunkarna bakom henne. Snart visar sig fler spiraler: i ärret på en panna, i röken från krematoriet. Det är den bästa upptakten till en skräckhistoria jag hört på länge, men Ito lyckas inte göra något intressant av sin idé.

Här finns ingenting av den krypande, lågintensiva spänning som Katsuhiro Otomo laddade en vanlig betongförort med i albumet Domu (kom i engelsk översättning 2001 och är väl värt att kolla upp). Ito fastnar i fåniga förvandlingar med övertydlig sensmoral. Två älskande ungdomar vars familjer hatar varandra förvandlas till omslingrade ormar; den elaka, utseendefixerade tjejens hår växer till ett träd av spiraler. Och har vi inte sett klichén "olycksbådande fyrtorn" lite för ofta på sista tiden?
Ito borde i stället ha gett den makabra sidan av sin fantasi fullt utlopp, som när han gör en spiral av en pojke genom att han blir överkörd och lindas kring ett bildäck.

Spiraler som fascinerar

Spiraler fascinerar, men Junji Ito gör inget intressant av sin idé, anser Håkan Lindgren om seriealbumet Uzumaki - Spiralerna.