Spiondrama med dålig eftersmak

En ny bok:Marie Cronqvist: Mannen i mitten (Carlssons bokförlag, cirkapris inb 300 kr)Tala om falsk marknadsföring! Omslag och förlagsreklam ska lura oss att tro att det här är en spännande bok. Det är den inte! Det är en träig doktorsavhandling, och förlagsredaktören (om sådan finnes?) har antagligen sovit gott genom hela manuskriptet.I vart fall har han/hon inte gjort minsta försök att i god mening popularisera texten, utan den intresserade allmänheten lämnas i sticket med ett fackspråk, så bemängt med specialtermer och esoteriska resonemang att läsförståelse och upplevelse blockeras.Emblematisk, dikotomi, mediala gemenskapskonstruktioner, förväntningshorisonter, det politiskt-historiska paradigmet, hermeneutisk-syntetisk förståelse, hegemonisk berättelse, socialkonstruktionistiskt, diskursanalytiskt, kulturanalytisk kontextualiserande textanalys, tidslig metaforik. Det här är bara några av de många stötestenar läsaren måste välta åt sidan för att komma framåt.Obegripliga ordAtt i folkuppfostrande syfte lära människor att nyttja användbara främmande ord må vara en Gudi behaglig gärning. Att — som i den här boken — stapla obegripliga ord på varandra stänger bara läsare ute och ger demen trist känsla av att vara dumma.Hela boken borde självklart ha omarbetats grundligt innan den gavs ut till en intresserad allmänhet. I förlagstexten skrivs braskande:En trygg Volvo & en mörklagd Merca...Mannen i mitten. Ett spiondrama i svensk kallakrigslitteratur[...] Boken är en initierad och spännande genomgång av berättelser, fakta och rykten om Spionen i Sverige.Spännande är den alltså inte. Författaren upprepar ofta i de första kapitlen att snart ska hon behandla det och det. Men det dröjer evigheter innan hon kommer till skott. Som läsare tröttnar man snart och ger upp.Betydlig värre är den ton av hånfullhet och illa valda ironier som präglar boken. Tonen är för det första inte vetenskaplig — eftersom det nu ska handla om en doktorsavhandling. Den är för det andra "ohistorisk" i den meningenatt författaren struntar i att utgå från hur människor då, under kalla kriget, faktiskt upplevde iskylan från supermakter med potenta kärnvapen i full beredskap att förgöra varandra — och resten av världen.Nedlåtande synMarie Cronqvists prolog heter Hotel Svea och idyllens infiltratörer. Här gör hon sig rolig över hur spionpolisen, lite klantigt, skuggar ryska diplomater som "med stor sannolikhet haft för avsikt att infiltrera Hotel Sveas dansafton" i Simrishamn, sommaren 1963. Någon vecka senare grips storspionen Stig Wennerström. Cronqvist summerar:En högt uppsatt svensk officer hade lämnat ut nyckeln till Hotel Svea. [...]Bokens övergripande tema kan därmed sägas utspela sig å Hotel Svea, en plats fylld av infiltratörer i en tid av kallt krig.Är detta vetenskaplig text i Lund? Gud bevare mig. Man märker avsikten och blir beklämd. Författarens sarkasmer antyder att hon har en nedlåtande syn på den epok hon granskar.Vidare driver Cron-qvist tesen att spionavslöjandena (det var ju flera!) skulle ha haft ett medvetet syfte som "terapeutiskt iordningställande och tillrättaläggande". Detta känns som en efterhandskonstruktion och ett teoretiserande långt från verkligheten.Typografiska tricksHistorikern Cronqvist presenterar någon gång fakta lite tveksamt. När hon skriver om den nedskjutna DC-3:an ger hon intrycket att planet som ryssarna sköt ner hittades några få dagar efter nedskjutningen. Det återfanns ju först 2003 och kunde tidigt i år lyftas från Östersjöns botten. Tidskriften Det Bästa gavs ut 1943 till 1989, skriver hon. Såvitt jag vet ges den ut ännu i dag.Enkla typografiska tricks tar författaren till för att visa sin ironi. I kapitel 3 t ex nyttjar hon versaler när hon sätter rubriken: Detektiven Allmänheten och Jakten På Den Femte kolonnen.Genusperspektiv kan också duga som ironisk touche. Om folk- och försvarsupplysningen säger hon att "spionmajoren Lindgren under 50- och 60-talen i flera dramatiska essäer i mansorienterade [min kurs] magasin som Lektyr, Se och Fib-aktuellt" skrev om spioneriet.Allmänheten på spionjakt, gärna kallat blomkvisteri, ägnas stort utrymme, och "svenskheten är ett klibbigt begrepp"; det kan fyllas med både känsla och logik, tycker hon. Flera bilder ska locka till löje, bl a en liten tecknad gubbe (= Den Stora Detektiven Allmänheten) som rusar till Myndigheten med sin pusselbit under armen.En rubrik som Rekvisita för spionjakt och blomkvisteri understryker att det handlar om något löjligt.Andersson och EnbomEtt stort spionfall som tas upp är marinspionen Hilding Andersson. Här har författaren gjort en bra skildring, bl a av den oväntade öppenheten kring rättegången. Även fallet Fritiof Enbom, tas upp, och här uppehåller sig författaren länge vid hur Enbom skildras i pressen som smutsig och bohem.I bokens mitt glider författaren in på James Bond och liknande litteratur och filmer, en genomgång som inte tillför mycket nytt. Är de två sidorna om Åsanisse i agentform ytterligare en ironisk och hånfull distansering?Ironiskt och hånfulltI fallet Wennerström beskrivs skeendet och städerskans viktiga roll som Detektiven Allmänheten. Cronqvist är kritisk till pressens klassperspektiv på städerskan — men anlägger det faktiskt själv! En städfru lägger pussel, är t ex hennes en bildtext till ett foto av Carin Rosén som ju bidrog rejält till Wennerströms fall.Det här känns som en rätt schizofren bok. Fallen Andersson och Wennerström får en rimligt objektiv skildring, me-dan Marie Cronqvists attityd på andra håll tycks slå över i ett slags tvivel på att detta verkligen hänt. Och allt detta hån, all denna ironi ger inte mig någon god eftersmak.