Dagens Nyheter listade nyligen decenniets bästa romaner, varpå en debatt om denna redan vid antiken utvecklade konstforms vara eller icke vara följde.
En av deltagarna var Anders Johansson, som i Aftonbladet gick till attack mot svenska samtidsromaner för deras genrebekvämlighet. De är lika utbytbara som semlor, menade han.
"Vilken var bäst i år? 'Bullen var lite torr, men mandelmassan var god!' 'Slutet kändes lite tillgjort, men språket var väldigt poetiskt!'" (25/9)
Han har en poäng. Den del av den polariserade svenska litteraturen som inte ser gränsöverskridandet som alltings mått, vilar i stället allt för tryggt i sin genre.
Men det gäller inte endast romanerna. Jonas Karlssons nya bok Spelreglerna - en ofrivilligt kongenial titel - är ett exempel på genrebekväm novellkonst. Det är en rätt underhållande och väl genomförd litterär konstruktion ? men som gjord för ett skolbokskapitel i konsten att skriva noveller. Inte minst handlar det om ett exploaterande av den där svävande och till intet förpliktigande overklighetskänslan som passar det korta formatet så bra.
I novellen sätter man ju punkt redan efter några sidor. I stället för att utveckla och gneta på ända till solen går upp och de litterära trollen spricker i solen kan man lämna skapelsen i ett suggestivt skymningsskimmer. Det är en av genrens stora lockelser och möjligheter.
Men Karlsson förlitar sig på att den vid det här laget rätt slitna och standardiserade novellabsurdismen i sig ska göra hela jobbet. Det räcker inte. För den korta prosatexten, som ju inte kan klubba läsaren med sin vertikala tyngd och komplexitet, är det viktigt att vara kvick sidledes och hitta nya vinklar. Överraska. Det förmår inte Spelreglerna. Jonas Karlsson noveller blir aldrig mer än noveller.
Låt mig ta samlingens längsta berättelse och huvudspår, Fakturan, som exempel. En man får en dag en räkning på 5,7 miljoner kronor. Han ringer upp avsändaren för att överklaga. Efter fjorton timmars väntetid svarar slutligen en kvinna, som förklarar för honom att skulden är för all "upplevd lycka" som han varit med om i sitt liv.
Hisnande tankelek? Verklighetsrubbning? Oroande? Nej, det som slår en är snarare hur självklart och tryggt välbekant allting är i den här godtrogna Kafkapastischen. Tonen, utvecklingen. Det är ännu en "novell" i den långa raden av "noveller". Lika pålitlig som semlorna i butiken.
Kanske beror den svenska genrebekvämligheten på en ängslig bokmarknad, kanske på liknöjda författare. Ett är dock klart: den skapar trist litteratur. Men vill man ha en skön läsestund med en bok som aldrig utmanar sina egna spelregler, så rekommenderar jag Jonas Karlssons nya novellsamling.