Spel i den högsta divisionen

Alexander Ahndorils nya roman Diplomaten börjar och slutar med ett förbehåll av författaren. Bokens huvudperson, får vi veta, är uppdiktad "trots att han delar detaljer och omständigheter med en verklig människa". Som likt bokens huvudperson råkade vara chef för FN:s vapeninspektörer i Irak och heter Hans Blix, vill man tillägga. Kanske är det en konsekvens av den debatt som åtföljde Ahndorils förra roman Regissören, där bland annat litteraturprofessor Thorsten Pettersson efterlyste en tydligare varudeklaration från författarens sida för att undvika en eventuell sammanblandning hos läsaren av vad som var fakta respektive påhitt. Som några kanske minns var Ingmar Bergman, föremålet för Ahndorils hyllade bok, själv inte särskilt tagen av vissa intima passager och beskrev dem som ett "svineri". Ahndoril hävdade till sitt försvar att det rörde sig om hans egen fantasi, samt en ambition att visa på det fiktiva elementet i varje biografi, och det biografiska i varje fiktion.

I fallet med den nya boken är Ahndoril alltså försiktigare. Samtidigt frågar man sig varför han nu återigen envisas med att välja en alldeles levande och världskänd personlighet som utgångspunkt för sin litterära fantasi. Cynikern anar ett välplanerat pr-trick för att säkra uppmärksamhet i ett medieklimat besatt av litteraturens eventuella sanningshalt och skvallervärde. Å andra sidan har denna cyniker förmodligen inte läst Diplomaten, som i kraft av sitt konstnärliga utförande och sin befriande brist på sensationsmakeri rättfärdigar detta romanformat av faktagrund med fiktionsöverbyggnad.

Ahndoril är nämligen ute efter någonting annat än att skapa nästa snackis. Möjligen är det ett försök att fånga diplomatins inre dynamik, det politiska spelets allra högsta division. Eller så är det ett porträtt av hur en människas barndom går igen, kamouflerat men igenkännbart, i den vuxnes, i den åldrande mannens verklighet. Romanen består av två delar som inte bara alternerar sinsemellan utan faktiskt rent bokstavligt, utfört på ett mycket skickligt sätt, griper in i varandra: dels en ung pojkes mörka uppväxt i Uppsala strax innan andra världskrigets utbrott, dels en åldrad förhandlares tröstlösa arbete som vapeninspektör som likt en kil av långsam diplomati skjutits in mellan USA och Irak.

Detta kunde ha blivit de enkla parallellernas roman, där skolgårdens mobbning översätts till USA:s angrepp på Irak, den lille skolpojkens skuldkänslor för att ha lämnat barndomsvännen till rökrutans vargar förvandlas till ett engagemang för världsfred hos den vuxne diplomaten. I stället får läsaren ta del av någonting mycket intressantare och långt mer engagerande: två utsnitt av vår moderna historia, levandegjorda av ett språk som fäster uppmärksamheten på detaljen som medel för att fånga tidsandans konturer. Ett fönster utan vadd, en timmervägg med drev av gamla tygbitar som enda isolering fångar ett Uppsala präglat av fattigdom och djupa klassklyftor. Från Fyrisåns iskalla vårvinterflod kastas vi sedan in i vår omedelbara närhistoria, då George Bush för bara några år sedan lanserade sitt nästa steg i kriget mot terrorismen och miljoner människor världen över protesterade mot den kommande Irak-invasionen. Läsaren får följa diplomatens alla tvivel inför det egna uppdraget, de högljudda politikernas och journalisternas hån respektive likgiltighet inför hans arbete, USA:s tvärsäkerhet och Irak-diplomaternas aningslöshet. Ändå förblir skeendet märkligt konkret, nästan banalt - som det ju måste vara, vill man tillägga - i form av möten mellan människor, ofta bara två och två. En undanglidande Kofi Annan på sitt kontor i FN-skrapan, en gäckande och skojfrisk Colin Powell i Vita husets ovala rum, en general al-Saadis knastriga röst via en dålig telefonförbindelse till Bagdad, en olycklig son någonstans på Manhattan - alla dyker de ömsom upp i diplomatens verklighet, ömsom i nattliga mardrömmar som samtidigt manar honom till försiktighet: glöm inte bort din vän Koppel, på isflaket i Fyrisån, och hur du lämnade honom i sticket...
"Vi lovar att aldrig skriva en roman om diplomaten Jan Eliasson" skrev sex författare i en av sina tio punkter i ett litterärt manifest som under de gångna veckorna vållat mycket debatt på landets kultursidor. Möjligen var detta en illa dold taskspark riktad mot Ahndorils vid denna tid ännu opublicerade roman, eller bara ett allmänt förkastande av det dokumentärt-fiktiva romanformatet - vilket av dem är egentligen ointressant. Huvudsaken är att de står fast vid sitt löfte och låter Alexander Ahndoril ostört skriva vidare på den utlovade tredje delen av trilogin om nu levande svenska män. Diplomaten underminerar nämligen mycket effektivt alla fyrkantiga argument som går ut på att skilja de siamesiska tvillingarna fakta och fiktion åt.

Spel i den högsta divisionen

Alexander Ahndorils nya roman Diplomaten underminerar alla fyrkantiga argument att skilja fakta och fiktion åt, skriver Markus Huss.