Bengt Söderhäll, bosatt i Älvkarleby är ordförande i Stig Dagermansällskapet som han och några vänner startade 1987. Som sådan delar han ut, en gång om året, ett pris i författarens namn. Han föreläser om Dagerman.
Söderhäll är lärare i didaktik vid Högskolan i Gävle och nu även poet med en utgiven bok.
Den första delen av boken handlar ofta om seende med stängda ögon. I en variant av det, om språkets tendens att inte vara exakt skriver Söderhäll så här: ”finns prång i språket /öppningar i prånget och / språket springer till mötes / förbi och om / runt och genom / osynligt förnimbart”. Summan av detta är att texter i allmänhet går att tolka på olika sätt för att det finns ett glapp mellan ord och verklighet.
I den andra delen av boken tänker jag mig att Söderhälls diktsamling befinner sig i hembygdsgårdsmiljö. Där är vävning den sammanhållande bilden. Inget oväntat händer och Söderhäll breder inte ut sig, istället tänjer han det han har.
Sammantaget finns här det sunda förnuftets visdom. Bilden av världen snickras utifrån det lokala. Orden i dikterna fångar in världen. Det är lugnt och
stilla.
Jag längtar efter karaktär och utbrott när jag läser Söderhäll. Allting han behöver finns i diktsamlingen men han skriver eftertänksamt och tamt. Han står och stampar på en och samma plats.
Han hade antagligen tjänat på att stryka ner texten till hälften, och att arbeta med konkretion. Ofta känns det som om jag inte får något fäste i texten. Och det är slöseri.
Den här typen av dikt behöver en tydligare anknytning. Läsaren ska inte behöva kämpa sig till betydelserna när de är klara för författaren.