Sparsamt och allvarligt

Marie Norins nya ­dikter tecknar ett tro­värdigt och djupt porträtt, skriver ­Magnus Dahlerus.

Foto: Johan Markusson

Litteratur2008-04-22 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Marie Norin debuterade med en diktsamling som hette a. I den nästa diktsamlingen Världsrekord utanför Madrid svävade språket ut i lättsamma humoristiska passager, som inte tycktes ha någon speciell riktning. Det var en lekfull och språklig utvidgning från den första samlingen. Sedan i den tredje boken Mellan handen och munnen, halsen är en bro, mellan skallen och bröstbenet klev hon ett steg tillbaka och blev genomgående allvarsam, mer sparsam med orden och tematiskt koncentrerad. När nu hennes fjärde diktsamling kommer fortsätter den på spåret allvar och korthet.
Jag läser Marie Norins nya diktsamling som om den handlar om två saker: språkets förhållande till världen och jagets förhållande till sig självt - annorlunda uttryckt sökande efter identitet. Vi börjar med det första. Här finns åsikten att språket blir brutalt när det försöker vara exakt. Det krävs inte någon speciellt avancerad tolkning för att förstå att den här dikten handlar om detta:

"Språket manifesterat genom ­pålen, en markör för
avgränsning, överträdelse och ­förbrytelse
Dikten nertryckt genom rygg­raden, kota för kota, en ­lysande
tvingande påle av ord"

Det är en mycket svart och vacker bild som värker i kroppen. Ändå kan det tyckas märkligt att språket ses på detta vis - exakthet är bra, invänder kanske någon. Visst är det så, men Norins diktsamling handlar just om att språkets förhållande till världen är godtyckligt - exakthet är inte dess natur.
Det tycks också som om de berättelser, som jaget fått höra om denna separation, inte är sanna. Inte för att någon har ljugit. Men för att den som har berättat har projicerat sina egna tillkortakommanden på den som försvunnit. Här finns alltså ytterligare en svaghet i kommunikationens natur, som får exakthetens språk att bli falskt.
Den andra delen av dikt­samlingen är jagets förhållande till sig själv. Här försöker jaget att minnas sin barndom, hur det var. När det exakta språket inte är brutalt, så kan det bli trivialt. I en av dikterna mäter jaget avstånden mellan olika kroppsdelar på ett fotografi med två syskon i luciakläder. Det är förstås inte detta som är barndomen. Men det är exakta avstånd.

Vad är det då som är viktigt? Samlingens första ord är pappa. Och man anar också att en far har försvunnit, lämnat jaget en gång för länge sedan. Men sanningen om varför han försvann tycks inte vara enkel. Jaget kämpar med den längtan, som separationen orsakat. Ibland förlåtande - "Läser: otillräckligheten är det mest mänskliga" andra gånger slår det mot sig själv: "Vad fan trodde jag egentligen". Här finns alltså ett sökande, en vilja att få reda på hur det var: "Jag sa: jag ska bända loss väggarna och dra ut dig." Sanningen är förstås månghövdad. Det är så tydligt för jaget, att det ser detta i sina felläsningar "Läser fel, läser: mörkret är alltid ofullständigt".

Utan att avslöja vad det rör sig om så får diktsamlingen en slags förklaring i sista dikten.
Sammantaget är det en allvarlig diktsamling - poeten har inte gjort det speciellt lätt för sig. Hon vrider och vänder på sitt ämne och ser det på djupet. Tar loss och undersöker - något som understryks av talande blyertsteckningar. Dikterna är mångfacetterade och närsynta - här finns inget underliggande mönster som ska fram, jaget får vara så osäkert och lynnigt som ett jag kan vara. Norin gör, helt enkelt, ett sant och trovärdigt porträtt av ett jag på djupet. Det är komplicerat, hon låter det också vara det. Och själva texten gestaltar dessutom detta komplexa. Det är mycket bra på sitt sätt. Men jag har varit mer entusiastisk till författarens tidigare dikter, speciellt den andra samlingen. I de nya dikterna finns ett allvar och ett djup, som inte får läsaren att brista ut i adjektiv, men textens karaktär är också sådan att den behöver många omläsningar för att mogna.
En ny bok
Marie Norin
Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts
(Norstedts)