Spanska ordfyrverkerier

Juan Rulfo: Pedro Páramo (Lind & Co)Julio Cortázar: Den där Lucas (Fischer & Co)Javier Salinas: Berättelsen om E (Natur och Kultur)Det är flera hundra mil mellan de tre största spanskspråkiga länderna — Spanien, Mexiko och Argentina — men kulturellt är avstånden avsevärt mindre. Det märks på tre böcker som nyligen kommit i svensk översättning och som alla präglas av strömningar som är gemensamma för många författare som skriver på spanska. Den "magiska realismen" med García Márquez som central- och kultfigur är ett sådant inslag. Egentligen uppstod den hos mexikanen Juan Rulfo, vars enda roman, Pedro Páramo från 1955, man nu kan ta del av i en nyöversättning.Den tämligen europeiserade argentinaren Julio Cortázar skrev på 70-talet Den där Lucas, som också bygger på absurdistiska överraskningar men mer lockar till skratt än rysningar. Och ännu mer frigjord från vardagslogikens begränsningar bollar den unge Javier Salinas från Bilbao i norra Spanien med en rad olika sammanflytande identiteter i vad man skulle kunna kalla EU-romanen Berättelsen om E. På var sitt sätt finslipar de här tre sin stil, som hanterar bisarra händelser med en blandning av lyrisk ton, knivskarp iakttagelse och särskilt hos Cortázar frodig humor.Rulfos roman utspelas mitt under den mexikanska 20-talsrevolutionen. Titelpersonen är en hårdhudad godsägare, som blir uppsökt av en av sina många utomäktenskapliga söner. Men det är oftast oklart vilka av figurerna i berättelsen som är levande och vilkasom egentligen är döda och går igen eller bara avspeglas i andras minnen. Det övernaturliga knyter visserligen an till inhemska mexikanska föreställningar men fyller främst ett symboliskt syfte: känslorelationerna och sens moralen skall frikopplas från de banala naturlagarnas begränsningar. De dödas by blir en blandning av skarpt realistiska detaljer och spöklika eller sagoaktiga stämningar. Det är inte lättläst, eftersom man måste koncentrera sig hårt för att höra vilka röster som säger vad.Det är en dyster bild av mexikansk feodalism, utan sol eller fiesta, som tonar fram, och samhällskritiken utgör ett av stråken i den här lilla klassikern. Men det är väl så mycket omplanteringen av västeuropeisk modernism i latinamerikansk miljö som gjort den till inspirationskälla för en rad senare författare. Mest omedelbart gripande är de — ofta kursiverade — lyriska avsnitten, där både naturen och den gamle bossens kärlek till sin Susana San Juan gestaltas i korta klangfulla utbrott. Där emellan skymtar hemingway-inspirerade bössor, en hårt stressad präst och magiskt absurda repliker som "Varför kommer du hit om du är död?"Lusten att lösa upp verklighetens konturer och människornas fasta identiteter har den 33-årige spanjoren Javier Salinas gemensam med Rulfo. Berättelsen om E — vars titel nog är en uppenbar blinkning åt den fransyska pseudonymen Pauline Réages Berättelsen om O — innehåller också bl a en sons sökande efter sin döde fars historia, men framför allt är den ett energiskt och faktiskt lyckat experiment med språket. Korta, talspråkliga repliker eller tankefragment staplas på varandra på ett förbluffande naturligt och snärtigt sätt, och däremellan inflikas lika extremt långa monologer. I båda fallen går det lätt att hänga med trots att stoffet flaxar mellan verklighet och diverse fantasivärldar.Vem "E" är framgår aldrig entydigt; han — eller hon — kan vara bl.a. ukrainare, norska, ungrare eller fransman, och en av sens moralerna är nog att Europa av idag — åtminstone på det kulturarbetarplan där Salinas rör sig — blivit alltmer mångkulturellt och sammansmält. Framför allt excellerar Salinas i ett slags naivt sprudlande ordglädje, som översättaren tagit väl hand om. Här finns de extatiska uppräkningarna ur den joyceska traditionen och det emotionella fyrverkeriet ur diverse andra källor, men också en talang att fånga glimtar ur en allmäneuropeisk debatt och tidsanda. Salinas är uppenbart ute i allvarliga syften men det utesluter inte en viss lättsam kåsörtalang.Den kåserande tonen är helt dominerande hos Julio Cortázar, i varje fall i Den där Lucas, som består av två delar mycket korta, humoristiska berättelser om en viss ung kulturarbetare med obestämbara egenskaper och däremellan ett avsnitt rena burleska kåserier i diverse ämnen. Några av dessa är små pärlor, t ex Texturologier med en obetalbar parodi på litteraturkritiskt fikonspråk.Cortázars humor är en typisk storstadsvariant, som kan påminna om Woody Allens även om källorna i det här fallet runnit upp i Buenos Aires och Paris. Det är snärtigt, rappt och samtidigt här och var riktigt lyriskt. Ibland blir det direkt skrattutlösande, men oftare lockas man till sådana där trivsamma leenden, som när Cortázar slits mellan indolens och arbetsfurier men inte "når längre än till vaga försök att komma ur en paraguyansk hängmatta efter siestan".Vad Cortázar har gemensamt med traditionen från Rulfo är kanske lite oklart. Det är nog inte så mycket leken med gammal magi som lusten och förmågan att koppla loss från vardagsspråket i ett slags ordfyrverkeri utan realismens hämningar. Den där Lucas kan i varje fall rekommenderas för den som vill bli road på ett elegant och fantasifullt sätt.