Amanda Hellberg rönte stor uppmärksamhet med sin debutskräckroman Styggelsen, som fick genomgående fin kritik i medierna. Förra årets uppföljare Döden på en blek häst blev dock för många lite av en besvikelse och mottagandet var ganska ljummet. Nu utkommer Hellberg med den tredje och fristående boken, Tistelblomman, om Maja Grå, som också den är en skräckhistoria i samma anda som de tidigare böckerna.
I Tistelblomman är Maja i färd med att flytta samman med sin pojkvän Jack i ett fallfärdigt och ensligt hus ute på det skotska höglandet. Rätt snart visar sig dock huset vara hemsökt, vilket den klärvoajanta Maja förnimmer men håller dolt för sin sambo.
Bokens inledning och de ideliga beskrivningarna av det mystiska huset, som ingen bybo vågar sätta sin fot i, är dock en enda lång uppförsbacke innan min nyfikenhet väcks för det okända. Till slut, halvvägs in i boken får så berättelsen äntligen fart då Jack lämnar Maja ensam med det mystiska i huset. Då stiger spänningen väsentligt och jag har svårt att sluta läsa.
Samtidigt som Hellbergs karaktärsbeskrivningar i stora stycken är väl klichémässigt populärlitterära finns också denna förbluffande stringens i just beskrivningarna av det okända. Hellberg avslutar meningarna då det börjar bli som läskigast och precis i den stund då man liksom drar efter andan inför det kommande. Det håller en i krampaktig spänning och den tidigare så tröga starten byts i stället till ett frenetiskt bladvändande.
Okej, det är väl ingen större litteratur som Amanda Hellberg skrivit i och med Tistelblomman, men en väl så intrikat spänningsberättelse.