Spännande som livet självt

Det är inte bara värdinnan på pensionatet, miss Vavasour, som bär på hemligheter. Också berättaren och huvudpersonen Max Morden gör det. Steg för steg närmar sig John Banville upplösningen och låter läsaren vara med om ett äventyr lika spännande som livet självt i den nu i svensk översättning utgivna romanen Havet.
Vad Banville därmed också visar är att en bok kan handla om gåtor och förborgade ting utan att för den skull dra in poliser eller detektiver i skeendet. Till fördelarna hör även att författaren slipper nöja sig med gestalter som stannar på ytplanet. Han ges också tillfälle att vidga berättelsens horisonter långt bortom det som blott och bart är underhållning. Naturligtvis blir en sådan bok knappast någon hastigt uppflammande och lika snabbt slocknad mediehändelse. Men just därför hör den till det slags litteratur som hör hemma på en dagstidnings kultursida.

Irländaren John Banvilles Havet tilldelades den kanske mest prestigefyllda engelskspråkiga utmärkelsen av alla, Bookerpriset, när den utkom på originalspråket 2005. En svensk motsvarighet till romanen kunde vara Vilhelm Mobergs Din stund på jorden, den svenske gigantens allra främsta verk, som också dramatiserats flera gånger. Även Havet handlar om självuppgörelse och försoning.
Men där Moberg låter sin svenskamerikan vandra längs stranden i Kalifornien och minnas barndomen i Småland med Bjurbäcken från uppväxtåren till slut samstämd med Stilla havets vågor, har Banvilles bok en ännu mera universell räckvidd. Dess komposition är så mästerlig som uppbyggnaden hos en roman kan vara, med flera tidsskikt i samverkan. Och Banville har i Havet samlat motiv och teman från snart sagt så många mänskliga sammanhang som tänkas kan.

Det här är en roman som både skildrar en ung människas vuxenblivande och åldrandets tillbakablickande vemod över ett liv som kanske inte blev som det var tänkt. En erfarenhet vi alla delar. Banville skriver om döden, om saknad och förlust och även om en tidigt väckt erotik och dess inverkan på pubertetsårens orientering i tillvaron. Havet är en bok om kärlek och ensamhet och om längtan. Den går i närkamp med frågor som vad det innebär att känna sig verklig och om den betydelse andra människors uppfattning har för en människas upplevelse av sig själv och sitt eget jag.

Romanen följer sin huvudpersons medvetande- och tankeströmmar, och den känslomässiga temperaturen bestäms av skickligt frammanade stämningar som avlöser varandra. Dessutom rymmer den en naturskildring av det lika sinnliga som exakta slaget med bilder som äger en millimeternära precision.
Allt detta har översättaren Ulla Danielsson lyckats behålla vid överföringen till svenska. Det är inte ofta man får uppleva att en engelskspråkig bok på vårt tungomål ligger så nära originalet som här. Om det fanns ett Augustpris för översättare, skulle Ulla Danielsson ligga väldigt bra till!
Havet är vad gäller den yttre handlingen en stillsam och tämligen överskådlig bok. Den berättar om konsthistorikern Max Morden och dennes återkomst till en badort vid irländska kusten där han tillbringat flera somrar som barn. Den främsta anledningen till vistelsen är behovet att mentalt bearbeta sorgen efter hustrun Anna, som nyligen gått bort i cancer. Men även platsen som sådan visar sig vara förknippad med minnen av det avgörande slaget. Och John Banville låter synvinkeln växla mellan det alldagliga pensionatslivet, tankarna på äktenskapet som inte längre finns och händelser som ägde rum femtio år tillbaka i tiden.

Störst utrymme får upplevelserna när Max Morden befann sig i sin prepubertala fas och sexualiteten blev en allt större faktor i hans liv. Dessa minnen är förknippade med familjen Grace, som bodde i just den villa som nu blivit pensionat. När det gäller de många åren med hustrun Anna är det framför allt deras sista tid tillsammans och Annas sjukdom som ställs i förgrunden. Till nuplanet hör arbetet på en bok om impressionisten Pierre Bonnard, som får vara täckmantel för funderingar som löper längs helt andra banor. Delaktiga i skeendet, om än på lite avstånd, är även Max Mordens dotter Claire, som hoppat av från studier i konsthistoria för att i stället ägna sig åt filantropisk verksamhet, och berättarens egna föräldrar. I det sistnämnda röjs konturerna av en allt annat än lycklig barndom.
Det betyder att romanen i väsentliga avseenden riktar blicken bakåt och uppehåller sig vid spillrorna av ett människoliv, där det förflutna efter hand visar sig vara det som också avgör livet i nuet. Det är inte minst John Banvilles sätt att berätta som gör hans bok så fängslande och knuten till vår egen tid. Max Mordens tillvaro bestäms alltigenom av de minnesbilder av vad som hänt och brottstycken ur det dagliga livet, som tillsammans utgör hela hans personlighet. Detta associativa sätt att skildra en människa, där lyssnandet inåt sker nästan samtidigt som nuet gör sina inbrytningar och sinnesintryck av skilda slag samsas med starkt känsloladdade episoder ur det nyss passerade eller från förr, ger hela boken dess helt oemotståndliga puls.
Det är som befinner sig författaren hela tiden ett halvt steg före läsaren i ett skeende där den omedelbara delaktigheten i vad som pågår blir det inte minst fascinerande.

Det är knappast långsökt att Marcel Proust hör till dem som stått fadder för åtskilligt i den här bokens sätt att närma sig verkligheten. Men det är en Prousttillägnelse från författarens sida, som också tagit starka intryck av all den människokunskap som tillkommit sedan förebildens tid.
Att John Banville räknas som en av sitt hemlands allra främsta diktare är inte svårt att förstå. Bland de böcker som översatts till svenska under senare år är Havet en av de allra värdefullaste. Det är sällan man får läsa en bok så överrik på teman och så briljant orkestrerad som denna suveränt genomförda skildring av tillvaron ur ett inifrånperspektiv.

Spännande som livet självt

John Banvilles nu i svensk översättning utgivna roman Havet är en suverän skildring av tillvaron ur ett inifrånperspektiv och spännande som livet självt, skriver Bo-Ingvar Kollberg.