Spännande självuppgörelse från krigsåren

Den brittiske författaren Michael Frayn har en obestridlig blick för det dramatiskt verkningsfulla. De som såg Dramatenuppsättningen av pjäsen Köpenhamn minns det laddade mötet mellan de båda fysikerna Werner Heisenberg och Niels Bohr under andra världskrigets mest avgörande skede. För någ­ra år sedan publicerades romanen Med huvudet före på svenska. Det var till det yttre en bok om Pieter Bruegel. Men efter hand utvecklades den till ett stycke rafflande thriller inrymmande allt från konsthistoria ochpolitik till filosofi och en diskussion om rationalismens fallgropar.Den i dagarna i översättning utgivna Spioner är på liknande sätt en mångbottnad skapelse. Den börjar efter högsta föredöme med ett sinnesintryck. I det här fallet en doft. Men allt eftersom den våg av barndomsminnen som därvid utlöses uppenbaras, växer en roman fram som lika mycket handlar om andra världskrigets år i England som en ung människas alltför tidiga möte med alltför höga krav.Samtidigt har Michael Frayn skrivit en mycket spännande bok. Något annat är kanske heller inte att vänta när en förment spionhistoria svarar för grundberättelsen. Men långt ifrån att vara någon pojkbok för vuxna, till vilket dagens deckare ofta är kamouflerade, finns det hos Frayn också en uppenbar ambition att skildra ett psykologiskt skeende som annars brukar gestaltas på ett helt annat sätt.I Spioner handlar det om övergången från barndom till vuxenvärld. Om man så vill beskriver den här boken en rad initiationsriter, där vägen tillbaka efter hand blir helt stängd och enbart ett liv utan skyddsnät eller några som helst garantier återstår. Givetvis förstärks bokens ton av allvar härvidlag genom att bakgrunden är ett pågående världskrig.Leken blir allvarDet är också krigets dygder och hedersbegrepp som styr de båda pojkarna Stephen och Keith när de bildar hemmafront i den lilla villaförorten utanför London. Men ändå är det ingen tillfällighet att det är Keiths mamma de spanar på, skuggar och försöker snärja med sin slutledningskonst. Det finns inslag i hennes liv som onekligen är ägnade att väcka misstankar. Men när leken och hemlighetsmakeriet efter hand blir allvar är de ur stånd att tolka de vuxnas beteenden. De båda pojkarna befinner sig med ens i sammanhang som ligger bortom deras egen horisont.Men utöver att berätta om en verklighet som kräver betydligt mera erfarenheter än vad unga människor kan vara mäktiga, vidgar Michael Frayn också dessa resonemang till att gälla tolkningen av tillvaron i stort. Det sker genom att han låter den i leken en gång så ivrigt deltagande Stephen återvända till sin uppväxtmiljö ett drygt halvsekel senare. Det var dofterna i bokens inledning som ledde honom dit, till de ouppklarade barndomsminnena. Men det är från den åldrade Stephens horisont som frågorna om språkets makt och om att tolka, förstå och veta får sin fulla innebörd.Så framstår romanen därigenom inte så lite även som ett slags självuppgörelse som blickar tillbaka på ett helt, långt liv. Och det är i den egenskapen som Frayns bok griper allra mest, när den lodar på djupet bland skuldkänslornas alla skrymslen och blindskär. Den fråga som på så sätt ställs är, i vilken utsträckning den unge Stephen kan göras ansvarig för sådant som utgjorde ett tämligen självklart svar på omgivningens förväntningar.Det vittnar om en empatisk förmåga av ovanligt slag när Michael Frayn i romanens moraldiskussion härvidlag intar en närmast friande hållning till sin unga protagonist. Men allra längst når hans människokunskap när den återger det känslokaos, alla upplevelser av skam och svek och den kluvenhet som Stephen måste göra till sin egen, när han efter hand har att anpassa sig till vuxenlivets många motsägelser mellan allt som är inbördes oförenligt. Eller när de första aningarna om människans dödlighet gör sig påminda.I den mån romanen har ett ärende till vår egen tid och nutida läsare ställs frågan på sin spets när den unge Stephen lämnas helt ensam med dessa för hans mognadsgrad alldeles för stora, svåra och övermäktiga spörsmål. Däremot ser väl den auktoritetstro och de krav på underkastelse, som även de formar Stephens tillvaro, numera något annorlunda ut. Men här är Keiths situation onekligen mera utsatt, eftersom det för honom är den svarta pedagogikens villkor som gäller.Välfungerande språkdräktÖversättaren Thomas Andersson har med säker hand flyttat över det ofta rafflande skeendet i en välfungerande svensk språkdräkt. Däremot undrar man som läsare emellanåt om originalet ändå inte ligger närmare det berättande subjektet. Den trevande tonen som följer minnets rörelser och dess sökande i det förflutna har förlorat en del under transporten från engelska till svenska.Likaså får man ibland en upplevelse av att översättaren varit aningen okänslig mot bildspråket och därmed åderlåtit en del av poesin hos Frayn. Dennes språk är av det ordrika slaget med många attribut. Kanske hade det inte behövt plattas ut i den utsträckning som sker här. Det är inga avgörande invändningar. Men inte heller helt försumbara.