Spännande men inget mer

EN NY BOK. Den tyskspråkige författaren Michael Wallner har en bakgrund i teatern, både som skådespelare och regissör. Han är född i Graz 1958, i dag bosatt i Berlin, har framträtt på Burgtheater i Wien och Schillertheater i Berlin och även ägnat sig åt opera. Ändå är det i första hand filmens värld man får i tankarna vid läsningen av den nu i svensk översättning utgivna romanen April i Paris. Så dominerande är de visuella detaljerna och synintrycken i den här boken att den utan vidare skulle kunna tjäna som underlag för ett filmmanus.April i Paris utspelas under ett år av den tyska ockupationen av den franska huvudstaden, från våren 1943 fram till invasionen i Nor­mandie. Huvudpersonen, en korp­ral Roth, arbetar som översättare och tolk och möter under sitt dagliga värv företrädare för motståndsrörelsen. De gripna pressas på upplysningar med tortyr som den gängse förhörsmetoden. Under sin vistelse i Paris försöker Roth, som talar franska obehind­rat, utanför tjänstetid smälta in i folklivet på gatorna. För detta ändamål byter han i ett rivningshus om från sin uniform till civila kläder. Vid sitt flanerande kommer han i kontakt med en kvinna, som väcker hans intresse.Förutsättningarna är alltså goda för ett uppslaget skulle kunna utvecklas i flera olika riktningar. När Wallner beskriver korpral Roth som vanlig soldat i Wehrmacht ger han också uttryck för uppfattningen, att de som var inkallade dit inte deltog i några av de mera tvivel­aktiga operationerna. För de övergreppen svarar i stället det SS-folk vilket rekvirerat tolkens tjänster.Inledningen till romanen gör läsaren snabbt förtrogen med huvudpersonen. Samtidigt byggs där upp en atmosfär av hot och fara som är mycket effektiv. Över huvud taget är författarens utförsgåvor betydande, när det handlar om att återge stämningar av krig och belägring med alla ingredienser av misstro, vaksamhet och angiveri. Det är långt mellan en turists upplevelser av kulturstaden Paris och de stråk av dödsskräck som här och var kryddar berättandet. Likaså är inslagen av spänning betydande. Med sitt exakta och rappa språk och de korta meningarna, lyhört avlyssnade av översättaren Ulla Ekblad-Forsgren, ger författaren boken en rafflande puls.Efter hand blir dock det här greppet lite för mönstergillt och ibland känns det både tillrättalagt och förutsägbart. Så här brukar filmer på motsvarande teman vara gjorda. Miljöbilderna växlar med gastkramande möten och jakter av olika slag. Hos personerna uppdagas med jämna mellanrum dittills dolda hemligheter. En stark passion finns hela tiden i bakgrunden som den kanske viktigaste drivkraften. Dess bakgrund blir dock aldrig riktigt klarlagd. Det gäller människorna över lag, att de sällan framstår som någonting annat än stereotyper.Ändå hade här funnits rika möjligheter till riktigt intressant fördjupningar. En av dem kunde till exempel ha handlat om vilka speciella komplikationer som uppstår när två grannländer som delar samma kulturella arv befinner sig i krig med varandra. En annan om hur krigsupplevelser deformerar en människa och får henne att tappa kontakten med de värderingar som har med en civilisation att göra. Och inte minst kunde romanen ha inbjudit till en bearbetning av det tyska krigstraumat, något som hade gjort den betydligt mera mångskiktad. Ansatser finns med frågor som att fly undan och slippa ta ställning vid en konfliktsituation. Eller vid de tillfällen då Roth försöker utplåna alla tecken, till och med i kläderna, på sin tyska tillhörighet. Men boken nöjer sig med att antyda problemen.Den tyska litteraturen är i dag den allra intressantaste i Europa och den äger en berättarkraft, som man gärna vill tolka som en följd av återföreningen. Ändå översvämmas inte den svenska bokmarknaden precis av skönlitteratur från vårt södra grannland. Då kan knappast det mest angelägna vara just den här översatta romanen. När det finns alternativ som böcker av Wilhelm Genazino, Dieter Forte, Arno Geiger eller Daniel Kehlmann.