Sövande lyrisk prosa

De allra flesta drömmar blir aldrig förverkligade. Drömmar tenderar därför att framkalla lika mycket ångest och frustration som njutning. Kanske mer.
Cecilia Lindemalm debuterade som poet 2004 med i detta vita, outsagda. Den här gången är det en roman. Dock en synnerligen poetisk sådan. Man skulle nästan kunna betrakta Drömfångar som en svit prosadikter.
Debutdiktsamlingen bestod av fem sviter med diskreta titlar inom parentes. Samma grepp dyker upp i romanen. Titlar inom parentes, och med liten begynnelsebokstav. Vad det ska vara bra för begriper jag inte. Jag hade hellre sett klassiska titlar som med några få ord ger en inblick i vad kapitlet faktiskt ska handla om.

Saken är den att Drömfångar inte har någon handling. Kärleksaffärer, livsval, vänskaper antyds vagt men kommer aldrig upp till ytan och får inte heller någon förklaring. Möjligheterna är fångna i texten liksom drömmar i verkligheten. Upplevelsen ligger i stället - liksom i dikterna - i själva språket. Det är rörande vackert.
Lindemalm har varit medarbetare under många år i både tidningen Ny Teknik och Datateknik. Hon har en civilingenjörsexamen på KTH och en fil kand i litteraturvetenskap vilket förklarar hennes förmåga att göra tekniska prylar litterärt intressanta. Till synes enkla ting och handlingar djupnar och vidgas till poetiska bilder. Men det funkar inte alltid. Det kan också bli tröttsamt, omständligt och överlastat.
I romanen möter vi ett antal drömmare. En av dem heter Walid och är arab. I hans livsmedelsbutik jobbar Hanna som vill bli operasångerska. De tycks gilla varandra men kan inte kommunicera.
När en så stor del av Sveriges befolkning faktiskt har utländsk bakgrund är det på tiden att det börjar märkas i litteraturen. Vit medelklass är fortfarande normen i författarskrået. Medan vi väntar på fler bokmakare med utländskt klingande namn får vi nöja oss med en fåtalig skara svartmuskiga romankaraktärer som Walid.

I dag ägs de flesta kiosker i svenska storstäder av kurder, perser och araber. Men de uppträder som sagt väldigt sällan i skönlitteraturen. Walid är dock aningen romantiserad. I verklighetens kiosker är sannolikheten ytterst liten att kunden blir bjuden äkta arabiskt kaffe. "Han smuttar på drycken. Brännhett, och surt. När han sväljer ligger en smulig beläggning kvar på tänderna."
Tyvärr kommer jag aldrig in i boken, den saknar sug, liksom karaktärerna är fångna i sina egna drömmar och inte kommer vidare, känner man sig fången i sidorna, för trött för att vilja vända på nästa blad. Man gör det av plikt snarare än lust.
Detta trots att den stundtals är svindlande vacker.

Sövande lyrisk prosa

Cecilia Lindemalms i dag utgivna poetiska roman Drömfångar tröttar snabbt ut läsaren, trots att den stundtals är svindlande vacker, tycker Mohamed Omar.