Sontag om bilden av lidandet

Mot slutet av sin essäbok Att se andras lidande skriver Susan Sontag om en av sina resor i krigets Jugoslavien i början av 90-talet. En kvinna berättar om sin reaktion på beskedet om krigsutbrottet i oktober 1991, hur hon satt hemma framför teven i det fridfulla Sarajevo och på kvällsnyheterna såg bilder av förstörelsen i Vukovar, bara några mil därifrån. "Å så förfärligt", var tanken som hann fara genom hennes huvud — innan hon bytte kanal."Hur kan jag då", frågar sig kvinnan bittert självanklagande, "bli upprörd om någon i Frankrike eller Italien eller Tyskland ser mördandet som pågår här varenda dag i sina kvällsnyheter och säger: 'Å, så fruktansvärt', och slår över till ett annat program? Det är normalt. Det är mänskligt."SammanfattningStycket ger ett slags sammanfattning av hela boken, som kretsar kring frågor om just krigsfotojournalistik, massmediernas förmedling av denna, och hur vi reagerar på denna diet av krig, våld och förnedring som vi dygnet runt matas med. Blir vi avtrubbade, cyniska och likgiltiga? Mer våldsbenägna? Eller kan vi tvärtom lära oss något om oss själva genom att betrakta bilden av and­ras lidande? Vilka är detta "vi" egentligen, och vilka är "de andra"? Vad är "normalt" och "mänskligt"?Stycket säger också något om Sontags förhållningssätt till det intellektuella yrket. Hon tillhör inte det slags kulturkritiker som snickrar abstrakta teorier hemma på kammaren och "gör vad som helst för att undvika att bli berörda". Hon är bitsk och engagerad, ibland rent av skitförbannad, och alltid fast förankrad i den verklighet som en Guy Debord skulle kalla för "skådespel" och en Jean Baudrillard för "skenvärld". Sådana teorier avfärdar Sontag som en "hisnande provinsialism", avseende "de zoner i de välbärgade länderna där människor har det dubiösa privilegiet att vara åskådare, eller vägra att vara åskådare, av and­ra människors lidande." Det finns hundratals miljoner tv-tittare, påpekar hon, som är långt ifrån immunamot vad de ser i televisionen, som inte har tillgång till lyxen att vara "nedlåtande mot verkligheten".Om förhållningssättSontag har själv varit snubblande nära dylika idéer. I sin kanske mest kända bok, Om fotografi från 1977, som denna bok utgör både en fortsättning på och revision av, talade hon om behovet av en "bildernas ekologi", på det att mediernas ständiga bombardemang av chockerande bilder inte ska utarma verkligheten, göra den overklig. Trettio år senare konstaterar hon: "Det kommer inte att bli någon bildernas ekologi. Ingen Väktarkommitté kommer att ransonera fasan för att dess förmåga attchockera ska förbli fräsch. Och fasorna kommer inte att avta." Frågan gäller nu i stället hur man bör förhålla sig till bilderna av dessa fasor.Boken tar sin utgångspunkt i en brevväxling mellan Viginia Woolf och en advokat, som ställer frågan hur krig kan undvikas. Woolf svarar med att i detalj beskriva några pressfotografier från spanska inbördeskriget, och säger att allt som krävs äratt betrakta förödelsen, slakten och förnedringen för att inse hur meningslöst och avskyvärt våldet är. Mot detta invänder Sontag att fotografier av krigets offer i sig själv är en form av retorik: de upprepar, förenklar och agiterar. Men vad är det egentligen som de agiterar för? Samma bild som Woolf och andra pacifister ser som en maning till fred, kan av andra ses som ett rop på hämnd. Eller bara som en bekräftelse på att hemska saker händer, vilket kanske är fallet för det stora flertalet.Att som Woolf göra kriget till ett allmänt begrepp, offren till anonyma offer i allmänhet, och i fotografierna bara se sådant som bekräftar en allmän avsky för kriget, skriver Sontag, är bara att ge näring åt den känsla av vanmakt som fick såväl omvärlden som damen i Sarajevo att vända bort blicken från tv-skärmen. Det är heller inte mängden av bilder som gör oss immuna mot lidandet, menar hon — det är passiviteten som gör oss avtrubbade: "Medlidandet är en instabil känsla. Den behöver bli översatt till handling, annars vissnar den bort."Fördjupar sitt ämneSusan Sontags essäistik är av det ovanliga slag som oavbrutet vidareutvecklar och fördjupar sitt ämne, en essäistik som erbjuder ett oändligt antal ingångar, men ingen enkel utgång. Den stimulerar till fortsatt tänkande, provocerar och manar till handling. Vare sig hon skriver om folkmorden i Auschwitz, Bosnien eller Rwanda, bombningen av Hiroshima, lynchningen av svarta i 30-talets USA eller tortyrbilderna från Abu Ghraib-fängelset i Irak, återkommer hon gång på gång till sammauppmaning, en uppmaning som man skulle kunna sammanfatta med Fredric Jamesons intellektuella credo: "Historisera alltid!" Se inte bilden av lidandet som en bild av lidandet i allmänhet, se den som en bild av ett specifikt lidande. Ett specifikt lidande som har sin specifika historiska bakgrund och sin specifika politiska lösning.En väg till insiktBara så kan man övervinna sin roll som "deltagande åskådare" — den passiva nyhetskonsumentens sätt att förkunna sin oskuld och vanmakt — och komma till insikt om att man kanske är deltagande i en bemärkelse som går djupare än den rent känslomässiga — deltagande i bemärkelsen medskyldig — och börja reflektera över hur krig och fattigdom i en del av världen kan hänga samman med välståndet i en annan.