Theodor W. Adorno har i sin bok ”Mahler: Eine musikalische Pshysiognomik” en mycket träffande formulering rörande den smärtsamma minnestematiken i Mahlers sista dödsmärkta symfonier. Adorno skriver, i Edmund Jephcotts översättning: ”only as memory does life have sweetness, and precisely that is pain”. Adorno fångar med sin precisa formuleringskonst en paradox som jag tror många känner igen sig i: Lyckan tycks oss endast tillgänglig via minnet och därför blir också själva lyckan, då den redan är förlorad i det ögonblick vi känner den, en upplevelse av smärta.
Adornos ord om Mahler gäller i nästan lika hög utsträckning om Marcel Proust, minnets och romankonstens store katedralbyggare. ”De sanna paradisen”, skriver Proust, ”är de som man redan har förlorat”. Kanske är det föreställningen om det förlorade paradiset, samt försöket att genom litteraturen återfinna det, som gjort Prousts jättelika roman till en sådan älskad och snart sagt odödlig klassiker. Tanken på ett förlorat paradis är ju grundläggande i vår judekristna kulturs tolkning av människans existentiella situation. Vi är utdrivna ur Eden, men kan ännu vagt minnas vårt paradisiska ursprung. De författare som gestaltar och anspelar på denna urmyt tycks alltjämt beröra något djupt hos läsarna. Och jag tror som sagt att det är en av förklaringarna till Prousts popularitet. Hela hans projekt går ju ut på att försöka rekonstruera det förlorade, fånga den tid som flytt.
I den utsökta lilla antologin ”En sommar med Proust”, som nu kommer ut på svenska, skriver Raphaël Enthoven (författare och professor i filosofi) att det hos Proust finns en ambition att försöka se föreställningen om det förlorade paradiset på ett positivt sätt. Förlusten är ju förutsättningen för den litterära återförening som Proust iscensätter. ”Man måste gå igenom döden”, skriver Enthoven, ”för att med litteraturens hjälp övervinna det som Proust kallar ’den märkliga motsättningen mellan kvarleva och intet’”. Förlusten, minnets smärta, fungerar alltså som en konstnärlig drivkraft. I Prousts fall tycks det mig vara en klockren observation.
Enthovens text är bara en av flera intressanta nedslag i ”På spaning efter den tid som flytt” som görs i denna antologi. Boken är ett slags uppföljare till den fina ”En sommar med Montaigne” av Antoine Compagnon som gavs ut på svenska förra sommaren. Både den och den nya boken bygger på program som sänts i fransk radio. Här är det åtta Proust-kännare, varav Compagnon är en, som ger perspektiv på och ingångar till minnesmästarens storverk. Alla bidragen är läsvärda. Men förutom Enthoven, som skriver om Proust och filosofin, så framstår Julia Kristevas texter som särskilt intressanta. Kristeva, som är psykoanalytiker, har en djuplodande blick och skriver fängslande om bland annat transsubstantiationen hos Proust, hur han försöker omvandla orden till ”kvaliteter av materia och liv”. Prousts ambition var inte endast att beskriva världen utan, som Kristeva uttrycker det, göra den sinnligt påtaglig för läsaren. Det märkliga med Proust är att han lyckas. Orden blir verkligen ”materia och liv”.
”En sommar med Proust” är givande läsning för såväl den insatte som den som ännu bara börjat spaningen efter den tid som flytt. Om inte annat lockar boken en att återvända till Combray och Balbec, att än en gång få känna doften av hagtorn och smaka den där berömda madeleinekakan.
Jo, det får nog bli en sommar med Proust trots allt.
kultur@unt.se