Som Yarden en gång till

I Kristian Lundbergs nya roman utlovas berättelser som aldrig kommer. John Sjögren blir lite besviken.

Litteratur2011-03-22 11:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det sägs att Ivar Lo Johanssons skildringar av svenskt statarliv var en bidragande orsak till att statarsystemet avskaffades 1945. Om Kristian Lundberg kan ha en liknande effekt, eller åtminstone bidra till att förbättra villkoren, för dagens timanställda vid de närmast feodallika bemanningsföretagen återstår att se. Att Lundberg efter sin roman Yarden (2009) bör räknas till de verkligt betydande proletärförfattarna står i alla fall utom allt tvivel. Där skildrar han med en smärtsam och naken öppenhet sin bakåtvända klassresa, tillbaka till kroppsarbetets slit och fattigdomens ofrihet. En resa som tar honom till Yarden, den stora omställningsplatsen för bilar i Malmö hamn, där han som timanställd vid just ett bemanningsföretag får känna på rädslans och det ständiga pengabehovets makt.

Lundbergs nya bok, Och allt skall vara kärlek, beskrivs som en fristående uppföljare till Yarden men är egentligen mer av en pendang, ett slags komplettering, en Yarden revisited. Kristian jobbar inte längre i hamnen, istället sitter han och skriver i en lägenhet som blickar ut över den forna arbetsplatsen. Han känner dock att den bok han skrev om tiden därnere inte var alldeles sann. Den innehöll ju inte det väsentligaste, det han då av feghet inte vågade närma sig. Kärleken.

Lundberg gör således resan igen, denna gång endast i minnet, tillbaka till Yarden, tillbaka till barndomen med den mentalsjuka modern och den frånvarande fadern, tillbaka till ungdomens drogrusiga och alkoholindränkta kaos. Det största problemet med boken är också att den i så mycket liknar Yarden och i så lite tillför något nytt. Den kärlek som ska motivera återvändandet blir aldrig något annat än antydd, trots författarens upprepade löfte till läsaren: ”Jag skall berätta.” Vilket han egentligen aldrig gör. Man får endast ana den berättelse om kärleken som Lundberg gång på gång lovar oss att han ska förtälja. Det är inte annat än att man blir en aning besviken.

Istället skriver Lundberg kalejdoskopiskt, hoppar i tid och rum i sina täta, ofta poetiska, stycken. Texter som med sina ständiga upprepningar och omtagningar nästan framstår som rituella besvärjelser. Bäst är det när han låter sina tankar mynna ut i korta koncisa sentenser av typen: ”Det går inte att tänka sig fram till ett människovärde.” Just kampen för det okränkbara människovärdet är återkommande hos Lundberg. En strid mot samhällets mekanisering och de krafter som vill reducera människan till en vara, en siffra. Mantrat ”Jag är en människa” ljuder genom boken. Denna humanism framstår som vackrast när det mitt i slitet och arbetet uppstår små luckor av koncentrerat liv, när mitt i mörkret livsgnistan plötsligt blinkar till. Som han skriver i slutet på Yarden: ”Denna lycka av allt och ingenting, att vi ändå lever.”
De där korta ögonblicken av nåd är förunderligt lika kärlek.

Litteratur
Kristian Lundberg
Och allt skall vara kärlek
Ordfront

Bäst: Kampen för det okränkbara människovärdet.

Sämst: Att boken tillför så lite i förhållande till Yarden.