Med två stora resväskor och en portfölj som han inte vill släppa ifrån sig stiger en man av expresståget i en argentinsk landsortsstad, tre månader senare hittas han mördad på sitt hotellrum. Som en fläkt från stora världen har han varit föremål för allas skvaller: han var puertorican, han var elegant och utåtriktad och full av historier, han hade jobbat på kasino och redan i Atlantic City förfört - eller förförts av - landsortsstadens rikemansdöttrar, de identiskt sköna tvillingarna Ada och Sofia Belladona. Därutöver hade han också hunnit umgås intimt med hotellets japanske nattportier.
Det är alltså som en deckare den börjar, argentinaren Ricardo Piglias fjärde roman - som alltså nu föreligger i en på det hela taget mycket smidig översättning av Yvonne Blank. Men den växer ut till något mycket större och mer sammansatt, en kritisk samhällsskildring och en diskussion om sanning, lögn, skuld och ansvar. Piglia är en akademiskt inriktad författare som bland sina inspirationskällor gärna nämner några av de största amerikanska och europeiska författarna, bland dem Scott Fitzgerald och William Faulkner, Kafka och Musil. Han rör sig ledigt mellan realism och surrealism och experimenterar med formen, till exempel så att romanen är försedd med fotnoter, som åtminstone till en del är tänkta av vara skrivna av en av romanens bipersoner och som än pedantiskt faktabetonade, än mer absurda. Om Ada står det till exempel: ”När hon låg på en vit filt i gräset och solade kom hönsen fram och pickade på hennes fräknar.”
Tiden är tidigt sjuttital och persongalleriet omfattar hela familjen Belladona, förutom systrarna - som må vara mansslukerskor men som sist och slutligen också erotiskt framförallt är bundna vid varandra - deras gamle tyranniske far, modern som försjunkit i skönlitteraturen för att komma undan verkligheten och brodern Luca som försöker driva familjeföretaget, en extremt skuldsatt fabrik. Det omfattar också reportern Menzi som kommer resande från Buenos Aires för att skriva om fallet, den amoraliske åklagaren Cueto som varit Belladonas familjeadvokat men sviker dem hänsynslöst och sist men inte minst de två som liksom mordoffret är outsiders och därmed lämpliga syndabockar, den japanske nattportiern och en liten jockey från Uruguay som egentligen bara haft en enda ambition, att få äga den häst han älskar.
Den intressantaste personen är kommissarien, Croce, som kallar sin mycket speciella, övervägande intuitiva slutledningsförmåga för att spela på gehör. Han är en skapande människa som ser också dem han ska sätta fast som skapande. ”Det gäller att kunna tänka som fienden,” säger han. ”Han agerar som en matematiker och en poet. Han följer en logisk linje men associerar samtidigt fritt.” När han kommer fram till att mordet är ett beställningsarbete får han emellertid alla samhällets mäktigaste krafter emot sig och förklaras för sinnesrubbad. En betydligt verkligare galenskap drabbar fabrikören Luca när han i sin tilltagande maktlöshet börjar skriva upp sina drömmar på väggarna och konstruera allt mer fantastiska maskiner.
Det är en roman om en värld med självklara klasskillnader, våld, penningsmuggling, luftbolag och en så utbredd korruption att de goda verkar dömda att besegras eller tvingas till svek. Men framförallt är det en värld som å ena sidan fängslar genom sin exotism - ställs inte ens invanda föreställningar på huvudet redan med orden ”i maj, när den första höstkylan kom ”?
Och som å andra sidan är självklart igenkännlig, som ett själens landskap.