Skulle två förgrundsgestalter nämnas för svensk teater under 1900-talet är Ingmar Bergman och Suzanne Osten de självklara namnen. De är dessutom välkända i ett internationellt perspektiv. Vad Suzanne Osten gjort för barnteatern i vidast möjliga bemärkelse kan inte överskattas.
Ändå fick hon inte ha kvar sitt Unga Klara under Stockholms stadsteaters paraply. Under 2010 knoppade politikerna bort denna smältdegel för kreativitet och fantasi. Under högljudda protester givetvis. Inte minst från den som 1975 grundade verksamheten.
Nu berättar Suzanne Osten om teaterns sista tid och kampen för att rädda den i stridsskriften "Det allra viktigaste". Den är hållen i dagboksform och ger i ett inifrånperspektiv glimtar från alla uppvaktningar från april 2008 för att stoppa det tokiga beslutet fram till augusti i år och den nystart som ägt rum sedan nedläggningen. Suzanne Osten skrivet rappt och snärtigt. När det gäller Unga Klara är hon som en vild tigrinna som vill skydda sitt barn. På samma gång blir hennes anteckningar ett sorgekväde över vad som hänt med de senaste årens offentligt finansierade kulturliv i Sverige över lag.
Allra mest ger hon ett försvar för just det slags forskande teater som varit Unga Klaras adelsmärke alltsedan starten. Den som lyfter fram de allra yngstas behov och värnar om barnens rätt till egen kultur. Detta som väckt en sådan genklang världen över. Medan Astrid Lindgren är barnens apostel inom litteraturen och ett känt namn överallt, gäller detsamma för Suzanne Osten inom teatern. Med sitt Babydrama vänder hon sig dessutom till en publik som ännu inte fyllt ett år. Givetvis är detta sådant som bereder svårigheter när det skall visas upp i siffror och diagram. Det har legat Unga Klara i fatet när man sökt understöd för att kunna stå på egna ben. Den som följt Suzanne Osten sedan början har dock svårt att hitta några invändningar mot innehållet i hennes bok. Den är en enda lång plädering för teater för unga människor, den viktigaste teaterformen av alla.
Under notisernas gång är Suzanne Osten också generös med förtroenden om sig själv och sitt dagliga liv. Inte minst om sitt eget åldrande och reaktionerna inför att behöva lämna sitt livsverk. På slutet, när det som nu är räddat åtminstone för en tid framöver, är det dock åter en teaterledare full av entusiasm och i sedvanligt slag som framträder. Den som någon gång tvivlat på teaterkonstens inneboende styrka eller vill veta hur krishantering kan gå till har här åtskilligt att hämta.