Bodil Malmsten är sig förbluffande lik på de fotografier som publicerats alltsedan debuten 1977 fram till nu. En motsvarande kontinuitet finns också i hennes författarskap, där lekfullhet blandas med engagemang, roligheter med bister samhällskritik – allt mot en galghumoristisk fond. I ett självporträtt från 1993 skriver hon: ”Född gammal, född fel ... Har spottat snus i motvind.” I dag, vid närmare 70 års ålder, är hon alltjämt ung till sinnet och spottar i både med- och motvind alltefter den bespottades politiska position.
Ändå alltid rumsren i sitt språk når hon en stor publik, inte minst med den serie logg-blogg- och dagböcker vars fjärde och sista del just utkommit med den något krystade titeln Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Denna travestering av Sjörövarjennys sång ur Brecht-Weils Tolvskillingsoperan ska markera att socialpiraten Bodil Malmsten nått hamn.
Det är mycket hon ogillar i vår tid, bland annat alla högröstade mobilpratare som ser ut som om de talade med sig själva. ”Att den moderna mobilen kallas för smartphone är ett marknadsrelaterat skämt, ett verktyg är aldrig smartare än sin dummaste användare och under min livstid har folk aldrig varit dummare än nu.”
Riskkapitalister är ett annat lovligt byte. I det fallet speglar Malmstens ovilja en sida av hennes ursprung uppe i Jämtland: ”Morfar var sosse, far kommunist”. Men hon ser ett problem här: ”Det syns inte till några kvinnliga riskkapitalister. Om det är bra eller dåligt genusmässigt och ur rättviseperspektiv, törs jag i dagens genuskänsliga offentlighet inte ta ställning till.” En typisk malmstensk finurlighet är att visa på komplikationer i det politiskt korrekta.
Men enbart ironiker och samhällskritiker är hon ingalunda. Det är mycket hon hyllar och bejakar, bland annat den svenska naturen och dess årstidsförvandlingar. ”Julen är min helg, midvintern min årstid, kylan min väderlek.” Julen? Nej, inte den kristna högtiden, Malmsten tror varken på Gud eller på Jesus men vägrar att klaga över julhysterin som så många gör. ”Världens mest bortskämda folk och alldeles hopplöst” – det är vi svenskar.
Under årens lopp har hon bott lite varstans i världen men nu är det Stockholm som gäller. Den staden älskar hon och hon lider med den misshandlade Slussen. Och det är inte bara den som är i fara utan hela Sverige. ”Utsålt och utarmat, ängsmark och skogar skövlade från söder till norr, snart är vårt land bara en avlång avverkningsyta”. Så snart kommunistdottern anar den fria marknadens profitbegär lyser det rött i hennes texter. Samtidigt säljer hennes böcker i stora upplagor på den fria marknaden.
Det är lätt att beslå Bodil Malmsten med självmotsägelser och publikfriande utmaningar. Men under alla fyndiga formuleringar ljuder ett äkta engagemang. Att läsa henne är som att äta godis doppat i salt.