Solitär med stor närvaro

Att ett litet förlag som Lejd, med knappa resurser, ger sig in i ett så långt projekt, som att ge ut en författares samlade skrifter, är stort. Det är ett ansvarstagande som månar om goda poetiska värden.

Willy Granqvists författarskap är säreget och intar en viktig plats i den svenska litteraturen. Författarskapet sträcker sig över ett tiotal år, från 1974, med ett tiotal böcker, de flesta diktsamlingar, några romaner. Den del som nu kommer ut omfattar de två kortromaner som författaren skrev. Bara ett år efter den sista fick Granqvists liv sitt tragiska slut.

Den största skillnaden mellan Det blåser i min kropp (1979) och Tiden har inget namn (1984) är kanske att den tidigare är mer öppen för intryck utifrån, som till exempel konstutställningar, dikter, romaner, biologi, tidningsartiklar och musik. Men det viktigaste är kanske ändå likheterna - det är inte romaner i traditionell bemärkelse, båda handlar om att vara i verkligheten och vardagen. Den som berättar historierna, betraktar sig själv och sin omgivning med stor känslighet - det speciella är just den känslomässiga närvaro som träder fram i texten.

I Det blåser i min kropp återkommer Granqvist ofta till barnet. Detta har före tolv års ålder ett speciellt sätt att se på världen i Granqvists poetiska värld.

"Barnet äger levnadens tyngd och klarhet i sin oefterhärmliga aningslöshet. Aningslöst låter barnet stunderna och åren glida sig förbi, som om dess tid var utsträckt i det oändliga och förvandlingen, den grymma, var något som aldrig skulle komma att drabba det med sin skoningslöshet".

I några berättelser av novellkaraktär, som finns insprängda i romanen, dör tre barn i denna ålder. Man kan läsa dessa noveller som symboliska. Hos Granqvist är en stor förvandling av barnets själsliv att likna vid en fysisk död.

Den vuxne kan ibland komma till det barnsliga sinnestillståndet tycks det i Tiden har inget namn. I boken utspelas en existentiell kamp, i stort är det en konflikt mellan arbetets inrutning och kreativitetens frihet och flöde.

"X. tycks honom som en expansion i medvetandet: rum öppnas, fertila utrymmen, fria zoner. Höstens ljus och luft utgjorde ett märkligt klangrum den där speciella dagen: han kunde åter andas."

Men döden finns där och den börjar göra sig påmind allt oftare. "Dödsuret tickar långt inne i kroppen." Det kan vara frestande att läsa in Granqvists liv i detta. Men det är en onödig och avvisande läsart. Jag tror alla känt liknande när ett flöde börjat gå mot sitt slut.

I Grankvists romaner finns en driven stilrenhet, ytterst medvetet utstakad, som ger texten ett litterärt värde, bortom intrig och handling. Antagligen tjänar ingen en krona på den här utgivningen, tvärt om. Men att Grankvists ord nu räddas till eftervärden, inte minst av redaktörerna, är att se som en ynnest - texten är det stora värdet här.

Solitär med stor närvaro

Stora litterära värden räddas när Willy Granqvists samlade skrifter ges ut, skriver Magnus Dahlerus.