Solidariskt om strypmord

Några av de senaste årens mest uppmärksammade reportageböcker har ägnats rättsfall. Ibland blir det också romaner. Salaligan har behandlats i båda genrerna av författarbröderna Arne och Anders Sundelin. Det utgår en oemotståndlig lukt av verklighet från ett uppseendeväckande brott.

Bara en gång i svensk kriminalhistoria har en kvinna strypt en annan kvinna. Det skedde i byn Fyrås i Jämtland den 1 juli 1941. Förövaren Linnéa Persson dömdes till rättspsykiatrisk vård, tillbringade många år på sjukhus men återvände sedan till ett stilla liv i Jämtland där hon avled vid 87 års ålder 1993. Vilken författare som helst skulle känna vittringen från ett sådant öde.

Kring Linnéa Perssons historia bygger Peter Lucas Erixon sin nya roman Silversnöret som spelar över hela registret från protokoll till poesi. Det är en mycket bra bok, men den kommer nog inte att få den uppmärksamhet den förtjänar. Den har inget stort förlag i ryggen, och författaren har den sortens integritet som skyr medial utfläkning. På sådant brukar medievärlden hämnas med tystnad. I konsten finns ingen rättvisa.

Den strama texten har varken den objektiva journalistikens torrhet eller deckarens psykologi till extrapris – på de röda lapparna brukar det stå något om Freud. Den håller sig till Linnéa Perssons livslinje, hon som dödade sin älskares fästmö, men vecklar också ut socialhistoriska perspektiv kring henne i industrialiseringens eländiga barndom. Men varken nöden eller svartsjukan lyfts fram som orsak till det som hände. Författaren går djupare, ner till den oresonliga längtan efter den andre som, när den sviks, kan bli hatisk och förgörande. Den yttersta och största frågan lyder: ”Hur kan en människa överleva i världen?”

Linnéa var uppenbarligen lätt förståndshandikappad. I dag skulle hon haft ett par bokstavsdiagnoser plus en invecklad psykossjukdom. Författaren förfasar sig inte, ömkar henne inte heller. Han erbjuder henne istället den stilens upprättelse som bara litteraturen kan ge.

Man kan kalla hans stil både liturgiskt förebedjande och solidarisk. Predikaren och Psaltaren klingar i bakgrunden. Boktitelns silversnöre är dels det konkreta mordvapnet, dels en stark bild hos Predikaren där ”silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder”. Linnéas alla sammanhang och fästpunkter brister. Det enda som kan samla ihop resterna efter henne är språket, ett språk som liknar den hästfilt där man plockar samman slamsorna efter hennes far som omkommer vid en olycka på massabruket i Ulriksfors.

Peter Lucas Erixons förebilder är uppenbara - Lars Ahlin, Birgitta Trotzig, Lars Andersson. Deras tradition är uttalat religiös, men han är sparsam med trosvissheten. Det enda som kan erbjuda de utsatta skydd och vila i denna roman är skogen, vilans och det gröna ljusskimrets plats. Dit flyr Linnéa många gånger som ung, och där landar också romanen: ”När man ska dö blir allt till en stor skog där det tystnar och blir lugnt.”