Sofistikerad berättarlek

Det gäller att hålla isär fiktion och verklighet. När Alice kliver in i Underlandet så är det mycket som liknar världen hon lämnat bakom sig, ja som rent av tycks likadant. Men hur lik en kanin i Underlandet än är en kanin i England så är det inte en engelsk kanin. Det är och förblir en fiktiv gnagare.Samma sak i vad som uppfattas som självbiografiska romaner. Berättelsen kan följa sin upphovsmans liv till punkt och pricka, men det blir ändå ingen självbiografi. Själva möjligheten för författaren att fritt förvränga sitt material underminerar de självbiografiska elementen.Ola Klingberg slår i sin andra roman upp dörren på vid gavel och inbjuder till att läsa den som vad han kallar "en fea­tureartikel om mitt eget liv". Men han gör det med det sneda leende som tillkommer författaren som enväldig skapare. Det är en guds leende. Samma leende som Monika Fagerholm visar när hon låter Diva säga: "Allt jag berättar är sant".Det är inte för inte som det står "roman" på försättsbladet.När en författare vid namn Ola Klingberg kliver in i romanen så betyder det därför väldigt lite. Karaktären kunde lika gärna ha hetat Peter Fröberg. Men genom att låta sin namne skriva romanen i romanen så ställer han sig på fiktionens gränslinje. Ur läsarens perspektiv kan han inte gärna komma närmare självbiografin. Men han befinner sig ­ovedersägligen på andra sidan och det är en absolut gräns.Vem som berättar, vad som berättas och för vem det berättas är ett centralt tema i Ringen i New York. Inte bara genom leken med självbiografin, utan också de nivåer som romanen rör sig mellan. I ett slags cent­rum står Raymond, en operaälskande författare in spe. Hans liv återberättas av hans före detta pojkvän, James, för en svensk författare, Ola. James berättelse bygger delvis på Raymonds dagbok. Dagbokens sanningshalt är oklar — Raymond har en mycket livlig fantasi och älskar att låta den vand­ra fritt. Redan källmaterialet är alltså underminerat. Det återberättas sedan av James, alltså en mycket subjektiv version av händelseförloppet. Därefter försöker den svenske författaren att återskapa skeendet i fiktionaliserad form, i stället för att skriva om sitt eget havererande äktenskap. Inte heller han kan därför sägas vara en rapportör i balans.Det är med andra ord en sofistikerad lek med berättarnivåer och föreställningen om romanen som sanningsdokument.Wagners undergångsromantikDet yttre händelseförloppet är Raymonds och James förhållande, från den inledande föräls­kelsen till det bittra slutet. Ett ledmotiv i deras relation är kärleken till opera — i synnerhet Wagners Ringcykel. James betraktar indirekt förhållandet till Raymond genom Wagners undergångsromantik. Men ringen som figur har också en djupare symbolisk funktion. Den infogas i James tänkta sexuella och universella brödraskap och den sitter som ett löfte på Olas ringfinger.Ringen i New York är en mycket välskriven roman och mer komplex än debutromanen, Onans bok. Likt en Milan Kundera förmår Ola Klingberg att diskutera stora frågor inom ramen för en engagerande berättelse. Man vänder blad för att läsa mer om James och Raymond, men när boken är slut är det inte de två som dröjer sig kvar i första rummet. I öronen ringer en mjukt melankolisk ton, som ur en opera där livet som färgsprakande spektakel utspelar sig på andra sidan orkesterdiket.