Socialdemokratin skärskådad

1998 kom Anthony Giddens med boken Den tredje vägen där han stakade ut framtiden för socialdemokratin. Giddens hade varit aktiv i New Labour och tyckte sig se hur vänstern i blandekonomin hittat den ultimata politiska formen. Marknaden var inget att vara rädd för. Därför deklarerade han: motsättningen mellan arbete och kapital var slutligen upphävd och partierna kunde samlas vid lägerelden i mitten. ”Socialism” och ”kapitalism” hörde till gårdagen; ett modernt arbetarparti kryssade emellan dessa extremer, längs en ”tredje väg”. Facket kunde nu slutligen gå upp i rollen som samarbetspartner (och lägga ner det där med ”social kampenhet”) och i stället för konflikt skulle konkurrens råda. Välfärdskapitalism, som förr varit en landgång mot ekonomisk demokrati, blev nu ett mål i sig.

Giddens blev mycket populär i de socialdemokratiska leden, inte minst hos New Labour och Tony Blair, men även här i Sverige. I partiprogrammet från 2001 ändrade SAP formuleringen om att socialdemokraterna vill ”omdana samhället” till att man vill ”forma” det. Förskjutningen var glasklar. SAP skulle nu vara ett parti som fasade ut det gamla klasshatet och proletärerna i alla länder skulle konkurrera i stället för att förena sig. Raskt blev Sverige det land vars ekonomi liberaliserades snabbast i världen och kort därefter kom kvittot: att utföra borgerlig politik behövde man inga socialdemokrater till. Det långa maktinnehavet bröts.

När jag läser Adrienne Sörboms nyutkomna bok Politikens gränser. Globalisering, socialdemokrati och banden till nationen inser jag snabbt att det inte är någon Giddens-anhängare som skriver. Sörbom ägnar visserligen inte många stycken åt Giddens själv men den underliggande tesen är tydlig: att lämna konfliktperspektivet var ett misstag, för motsättningen mellan kapital och arbete finns kvar. Det visade inte minst Vaxholmkonflikten där ett lettiskt byggföretag tillsammans med EU-domstolen trasade sönder fackföreningsrörelsen. Giddens tredje väg var bara ett sätt att maskera konflikterna, ett sätt att blöta den stubin som ringlade in i den moderna politiken.

Ett annat exempel Sörbom tar på arbetarrörelsen katastrofala avlägsnande från konfliktperspektivet är LO:s handfallna sätt att hantera den globala rättviserörelsen. Denna rörelse – som uppstod runt millennieskiftet – borde ha varit en klockren allierad för LO med sina krav på Tobinskatt och kontroll över pensionerna. Men i stället krökte man rygg för kritikerna, menade att globaliseringsrörelsen var alldeles för protestbenägen och vägrade samordna aktioner. Detta gjorde att den gynnsamma mutationen uteblev samtidigt som en kil slogs in mellan den autonoma vänstern och arbetarrörelsen.

Nu kan det låta som om Sörboms bok är ett slags ”förlorarnas historia”, men så är inte fallet. Snarare är den ett tappert försök att dissekera arbetarrörelsen och socialdemokraterna, vika upp dess ideologiska kanter och stoppa ner rätt ingredienser. I ett par essäliknande kapitel skärskådar hon allt från partiprogram till kommunalråd i Emmaboda. Hon ställer Attack och LO mot varandra och konstaterar att de borde börja likna varandra mera. Det är en mycket läsvärd bok, av intresse för folk långt utanför arbetarrörelsen. För det den gör är att blotta en fallucka i tänkandet, en syn på globaliseringen som något som pågår någon annanstans. Och det är knappast en lucka som enbart socialdemokrater trillar ner i.