Hur stor träffyta har en dålig high school-film?
Inte så stor, skulle jag tro. En romantisk komedi med ungdomar som huvudkaraktärer kan möjligen nå en storpublik, som skrattar år skämten och ler igenkännande när huvudrollsinnehavaren missar en solklar vink. Men den del av publiken som verkligen känner med karaktärerna och följer dem i den emotionella bergochdalbana som för dem mellan de förutbestämda punkterna A och B är förhållandevis få. För att på fullt allvar förmå lida, glädjas och ta till dig det pinsamt uppenbara moraliska budskap som i allmänhet utgör kärnan i filmer av den här typen får du inte veta för mycket eller ha sett för många filmer. Du måste helt enkelt fortfarande vara på jakt efter referenser, och lyckligt foga in den aktuella rullen i ett gapande hål i din personliga referensbank – gissningsvis ska du vara någonstans i trakterna av dina tidiga tonår, säg mellan 9 och 14 år.
Regissören Steve Rashs Can´t buy me love hade premiär 1987 och blev en blockbuster och skådespelaren Patrik Dempsys första stora genombrott (det andra genomlever han just nu som tv-kirurg och charmant leende reklammodell som kränger antirynkkrämer för män). Filmen är på intet sätt banbrytande eller ens särskilt bra.
Inte så att en enskild referens nödvändigtvis måste tala för den helhet den representerar. En litterär text i allmänhet, och en populär samtidsroman i synnerhet, är ju vanligen ett lapptäcke av hänvisningar åt olika håll. Men det händer ändå någonting när journalisten, författaren och tidigare Uppsalabon Daniel Åberg på ett fullständigt självklart sätt använder en scen från Can´t buy me love som referens i sin andra roman Vi har redan sagt hejdå. Jag såg själv filmen ett fyrtiotal gånger en sommar i slutet av 1980-talet och sina uppenbara brister till trots sitter den som finmaskigt nät över min hjärnbark och silar ofrånkomligen en stor del av den populärkultur jag sedan dess konsumerar. Jag skrynklar ihop mina rätt neutrala anteckningar och läser Åberg med en betydligt större skärpa. Tyvärr, får man kanske säga, är man egentligen inte större än sina egna referenser.
Där Daniel Åbergs debut Danny Boy & kärleken handlade om att vara kärlekshungrig, tjugonånting och på väg bort från studiestaden Uppsala mot ett större sammanhang och något som brukar kallas vuxenhet handlar uppföljaren om att leva som trettiplussare och mediearbetare innanför tullarna i Stockholm och inse att man kanske inte är på våg någonstans. Huvudpersonen Filip hungrar så klart efter kärlek men är inte säker på att den verkligen kan infinna sig, och den där vuxenheten fortsätter att vara frånvarande. Han dejtar, knullar runt, joggar, gråter i duschen och skriver på sin andra roman och när Iris dyker upp i sin röda kappa anar vi att det inte kommer att sluta lika bra som vi skulle önska.
Vi har redan sagt hejdå är utgiven på eget förlag och Åberg har varit sin egen redaktör. Det låter farligt men fungerar förhållandevis bra. Och att boken kommer i diverse digitala format, e-boken kan kostnadsfritt laddas hem och passar de flesta läsplattor, är väldigt sympatiskt. Lite synd är det dock att Åberg inte följer upp det monumentala självförtroende en stolt marknadsförd egenutgivning kräver i sin textredigering. Kapitlen presenteras i en ordning som inte följer en rak kronologi och för att understryka detta har de ändå kronologiskt stringenta nummer. Det blir väldigt övertydligt och Åberg borde våga lita på att hans skrivande når fram ändå. En redaktör hade möjligen påpekat att en okommenterad bruten kronologi inte direkt gör romanen farligt experimentell.
Men på det stora hela skriver Åberg rappt och hyfsat fängslande och befinner sig inte alltför långt ifrån förebilder som Nick Hornby och andra britter som visar att populärlitteratur inte behöver vara dålig.