Ett par syskon växer upp i ett kargt landskap. De uppfinner sina egna lekar; samlar lera och drar med sig hem. Det ena syskonet formar leran till det andras avbild. De sitter bredvid varandra om nätterna och ser på himlen, somnar vid varandras sida. Deras barndomsvärld påminner om den i Svindlande höjder, ett paradis innan fallet där kärlek och vänskap är självklara, inga identiteter finns ännu som begränsar dem. Men syskonen måste oundvikligen växa upp.
Det ena barnet blir en kvinna, skulptören Camille Claudel, det andra en man, författaren och diplomaten Paul Claudel. Paul ska komma att tillbringa sitt liv på resande fot, rastlöst på väg mellan länder och kontinenter. Camille har sin tid av frihet, en tid då hon kan ägna sig åt konstnärligt skapande och då hon odlar en romans med konstnären Auguste Rodin. Men sedan kommer en lång väntan – från 1913 till 1943 sitter hon instängd på mentalsjukhuset Ville-Évrard. Bakom inskrivningen låg hennes familj, även brodern.
Om denna verkliga berättelse skrev den franska författaren Michèle Desbordes (1940–2006) romanen ”Den blå klänningen”. Boken utkom på franska 2004 och ges först nu ut på svenska. Att den har lite över tio år på nacken är inget som märks, det är en bok av tidlös karaktär, smärtsamt vackert berättad av Desbordes, som har förmåga att göra ett historiskt material levande. Elisabeth Grate bokförlag har tidigare gett ut hennes roman ”En begäran”, som även den kretsade kring skapande och makt, då med utgångspunkt i en händelse i Leonardo da Vincis liv.
”Den blå klänningen” är andlöst berättad, som i ett enda tankeflöde. Desbordes rör sig sömlöst mellan den utomstående forskarens blick och Camilles och Pauls inre. Översättaren Ragna Essén visar än en gång sin fantastiska förmåga att fånga upp rytmen i språket så att man får känslan att texten andas i samma takt på svenska som på franska.
Tillsynes slumpartat men med stor medvetenhet förflyttar sig Desbordes mellan lagren av tid, cirklar sig närmare historiens kärna. Varför sitter Camille Claudel inlåst? Är det hon eller omgivningen som är galen, eller är sådana distinktioner meningslösa? Barndomens landskap blir i romanen en bild för de möjligheter som finns till mänsklig gemenskap innan vi börjar stänga in oss själva och andra, ställa upp konventioner som ett slags fällor.