Det finns böcker som man läser på behörigt och tryggt avstånd, sådana som förvisso kan engagera och väcka såväl tankar som känslor, men som ändå aldrig frångår sin självklara status som artefakt i ens liv. De flesta böcker är sådana, skulle jag vilja påstå. Men så finns det också de böcker och berättelser som upphäver alla avstånd mellan sin egen fiktion och läsarens verklighet. Böcker som nästlar sig in i läsarkroppen, försätter den i ett särskilt tillstånd – både fysiskt och psykiskt. Jag menar det helt konkret alltså.
Mara Lees fjärde bok och andra utpräglade roman, Salome, är en sådan bok av den särskilda sorten. När hon skriver sin berättelse om den fjortonåriga Elsa Mo – anagram på Salome – och hennes liv i skånsk småstad under 1980-talet, gör hon det på ett sätt som gör Elsas blick till min egen, hennes liv till mitt. Det är långt ifrån någon angenäm upplevelse, men däremot livgivande. Nödvändig, vill jag påstå.
”Konstnärliga skildringar av moraliska frågor måste alltid låta läsaren konfrontera sin egen ondska”, säger Mara Lee i ett samtal från 2004 mellan henne och författarkollegorna Sigrid Combüchen, Gabriella Håkansson och Cilla Naumann i den numera nedlagda tidskriften Bonniers litterära magasin. Jag tror att det är precis det Salome gör, även om jag inte kan sätta fingret på exakt hur, och det är det som är så obehagligt.
Den bibliska och historiska personen Salome, som dansade för Herodes tills hennes sju slöjor fallit av henne och som belöning utkrävde Johannes döparens huvud på ett fat åt sin mor Herodias, får i Mara Lees händer sin samtida, svenska högstadieversion i Elsa. När fosterbrodern Johannes anländer till familjen är han inte bara plågsamt vacker, han tar också så småningom Elsas plats vid den döende bästisen Veronicas sida. Vreden och svartsjukan får Elsa att begå handlingar hon inte kan ångra, svek som inte kan mildras. För att få glömma och försvinna dansar hon balett som besatt, när hon inte slåss med pojkvännen Micke så hon får blåmärken över hela kroppen.
Elsa Mo tillgriper det som finns närmast till hands för att hålla smärtan stången: sin egen kropp. Därmed blir hon ytterligare en gestalt i Mara Lees författarskap som i någon mening lever sitt liv i och genom sin kropp. I såväl den prosalyriska debuten Kom, som i efterföljande diktsamlingen Hennes vård och den mörka flärdromanen Ladies, skärskådar Lee kroppen och dess komplexa begär och funktioner. Inte sällan med svarta, våldsamma inslag. Salome är både ljus och brutal, och här smälter drag av de tidigare verken samman till det som är Mara Lees bästa bok hittills.
I sin nyårstext i Aftonbladet skrev Mara Lee om författarens ansvar för sin berättelse: ”För mig är ansvar fundamentalt för den skrivande handlingen (…) Att ’ta hand om’ det man skriver.” Är Salome en bok som tar ansvar? Ja. Den tar ansvar för sin berättelse och inte minst för de karaktärer som befolkar den. Hon låter dem vara motsägelsefulla och sammansatta människor. Inte minst gäller det för huvudpersonen. Hon är en samtidigt vilsen och okuvlig liten gestalt Elsa Mo, en prima ballerina i svarta kläder. Hon är lätt att tycka om, fastän hon gör så många märkliga och ibland rent elaka saker. Hon är en hel människa.
Det märks inte minst i en sådan här passage, där Elsas mamma tror att hon värjer sig mot minnet av lekarna med gamla bästisen Miriam för att det blir pinsamt: ”De förstår inte, tänker jag, de tror att jag skäms, att jag inte vill kännas vid mina gamla dockor och rosenlöften. Men det har inte alls med skam att göra, tvärtom. Anledningen till att jag blundar och håller för öronen är att jag inte kan förstå hur något som en gång var livsviktigt och hemligt förvandlas till grus och såpbubblor inför ens ögon.”
Det är så på kornet och så vackert i all sin plågsamhet. Och Mara Lee är uppenbart en författare som är mån om att alltid vara sann med och mot sin berättelse.