Kristofer Folkhammars debutroman Isak & Billy, som utkom förra året, var en mycket stark skildring av homosexuell kärlek och en bok som fyllde ett glapp i den svenska litteraturen.
När Folkhammar nu kommer med sin andra bok, diktsamlingen När han kysste mig förlorade jag allt, nedsänker jag mig med förtjusning i hans ordkarga skapelse.
Temat om den svåra konsten att älska och känna lust till en annan människa känns till viss del igen från förra boken. Men också, som Folkhammar uttrycker i bokens början, att det specifikt tar sin utgångspunkt i hans homosexuella kropp.
Till viss del kan jag tycka att det är synd då han på detta sätt utesluter en öppnare läsning. Men å andra sidan behövs sådana här uttalat homosexuella skildringar i en världslitteratur som är fullkomligt nedlusad av heteronormativa kärleksskildringar.
Förvisso borde man tycka att kärleken är densamma oavsett föremål men här beskriver Folkhammar en homoerotisk värld och som i många stycken framstår som hård och mycket fjärran det kärleksfulla.
I många stycken, framför allt i bokens början, blir denna lek mellan hårt och mjukt och mellan klassiska könsroller en spännande läsning. Och liksom i sin debut lyckas Folkhammar balansera orden rätt på den känsliga vågskålen. Det hårda plockas ner av avväpnande ordvändningar, vilket skapar en fascinerande helhet.
Krämer, handklovar, begär som aldrig stillas Lekar som låter plask. I sina bästa stunder kombinerar han ett slags tonårsflickig oskuldsfullhet, för att inte säga naivt uttryck, med det mera hårdkokta bögeriet.
Den blonde killen som tittade på oss i speglarna och
onanerade tog oss med till
ett avskilt rum med hängande tapeter /…/
De stod runt ett badkar och
pissade och den fnittrande
saten som lät den gula,
stinkande urinen rinna ner över sina axlar och magen,
blev kvar där till vi lärde
känna honom.
Dessvärre blir denna form av krockar allt färre ju längre boken lider. Och därmed förlorar boken också mycket av sin laddning. Texten blir allt mer monoton och jämtjock. Och låst i ett slags förklarande som ändå tycks innesluten i sig själv.
Nej, den där kärleken, som Folkhammar hänsyftar till i titeln När han kysste mig förlorade jag allt, känns snarare som ”falsk marknadsföring”.
Den blir aldrig den där allomfattande känslan att drunkna i – de flitigt använda vattensymbolikerna till trots – snarare distanserad och kylig. Som olja på ytan.