Smaklig anrättning i behov av chili

Diana Abu-Jaber växte upp i USA, men eftersom hennes pappa kommer från Jordanien har de amerikanska kritikerna förstås jämfört henne med Scheherazade när de lovordat hennes andra roman, Nymåne, en sinnlig och färgrik berättelse som mest handlar om kärlek, hemlängtan och konsten att tillreda en god baklava, men som också berättar hur det gick till när Omar Sharif kom till Hollywood.Handlingen kretsar kring Na­dia's Café i Los Angeles. Dit kommer utbytesstudenter från Mellanöstern för att äta vinbladsdolmar och dricka kardemummadoftande kaffe, titta på shoppingkanaler från Kuwait och amerikanska såpor med arabisk textning, och för att kasta trånande blickar på kocken Sirine, som trots att hon vuxit upp i USA bakar baklava som om hon aldrig lämnat fäderneslandet Irak. Männen förälskar sig i hennes vänliga och lågmälda sätt, ostyriga blonda hår och sjögröna ögon, men Sirine är övertygad om att mat är bättre än kärlek: säkrare, sannare, mer tillfredsställande och berikande. Vid trettionio års ålder bor hon fortfarande hemma hos sin oupphörligt sagoberättande farbror och hans själfulla hund, Kung Babar. En dag stiger emellertid den stilige litteraturprofessorn Hanif in på kaféet, och Sirine gör något hon aldrig gjort förut: hon bränner vid riset. De inleder ett passionerat kärleksförhållande, som dock kompliceras av skuggorna i Hanifs förflutna. Sirine inser snart att hon har en svårslagen rival: Hanifs hjärta tillhör fortfarande hemlandet Irak.Nymåne är en lustfylld och vemodig berättelse, doftande av kryddor, vitlök och apelsinblom, om kärlekens och det förflutnas makt och skönheten i att förlåta. Mer än något annat är det dock en berättelse om matkulturens stora betydelse när det gäller att bevara ett folks traditioner. Det är inte bara marockanska kycklinggrytor och knafabakelser Sirine tillreder åt kafégästerna, hon ger dem också en identitet och en känsla av samhörighet.Nymåne är heller inte bara en varm och humoristisk kärlekshi-storia, det är också en allvarlig och tänkvärd berättelse om exilens vedermödor. Skildringen av hur de invandrade irakiernas slits mellan motstridiga känslor — lättnaden över att ha undsluppit med livet i behåll och sorgen över de kvarlämnade anhöriga som gått ett ovisst öde till mötes, längtan tillbaka och avskyn över det som landet förvandlats till under Saddam Hussein — är varsam och full av medkänsla. Inkännande är också beskrivningen av deras känsla av utanförskap i det västerländska samhället, som vid jämförelse med deras hemland ter sig ihåligt och själlöst. Varför finns det ingen högläsning av poesi i USA? klagar stammisarna på Nadia's Café. "Här går folk på kafé men de fikar ju bara!"Diana Abu-Jabers kritik av USA får ibland en skarpare ton, som när hon låter en föredragshållare på Hanifs universitet säga ett och annat om sanktionernas förödande konsekvenser för den irakiska civilbefolkningen, och de övergrepp USA utsatt andra länder för. Hon passar också på att sprida lite kunskap om arabisk kultur och litteratur. "Amerikanerna behöver få lära känna arabernas stora, mörka, romantiska själ", säger Sirines farbror, och för en amerikansk läsekrets fungerar kanske de levande och sympatiska karaktärerna i Abu-Jabers roman som en påminnelse om att araber inte bara är religiösa fanatiker eller ansiktslösa offer i monotont malande konflikter, och att Irak före Saddam Hussein var ett land med ett myllrande folkliv på gator och barer, välutbildade ungdomar, experimentella konstnärer och eleganta turister. Och kanske är det inte bara amerikaner som behöver påminnas om detta.Men det går förstås utmärkt att bara läsa Nymåne som en alldeles förtjusande kärlekshistoria. Skild-ringen av de två som valhänt närmar sig varandra är ömsint och sensuell och fjäderlätt erotisk. Spänningen sjunker något när den trevande förälskelsen fullbordas, men man fortsätter ändå att läsa med stort intresse.Nymåne är utan tvekan en underhållande, medryckande och charmig roman, sinnlig, varm och romantisk, och i högsta grad läsvärd. Diana Abu-Jaber beskriver en aubergine så att man blir stående framför grönsaksdisken på Ica, fånigt småleende ("blank och svettig, len som sammet, svart som onyx och knubbig som ett dibarn"), och doften av arabiskt kaffe så att man blir tårögd av längtan efter att resa till Damaskus eller sätta tänderna i en sirapsdrypande baklava, osäkert vilket.Men Nymåne är också den sortens bok som man skulle kunna tänka sig att Lasse Hallström kunde få för sig att befolka med tjusiga amerikanska skådespelare och göra en sötsliskig och lätt högtravande film av.Matskribenten Diana Abu-Jaber borde veta att romaner har ett och annat gemensamt med en god shakshoka: lite salt och chili kan göra underverk.