Att läsa Boel Schenlærs dikt är roligt och krävande. Den är full av bra formuleringar som känns vitala. Först när man ska försöka förstå det hela blir det svårt att hitta en röd tråd. Det är inget problem i sig, diktsamlingar är sällan uppbyggda som berättelser – de håller hellre ihop tematiskt. Den enda invändningen jag egentligen har gäller inte specifikt mot Schenlærs dikt, utan mot dikt av den typen hon skriver.
Den blir svår, rent av tråkigt svår ibland för att den bygger så mycket på bara vara språk: den ställer bilder bredvid varandra utan uppenbart sammanhang. När man vill nå en djupare förståelse av den här typen av dikt känns den som en ordrebus. Schenlær tycks ha svar till dem som tycker så om dikterna: ”Det är ingen större mening med mening. / Vi vet hur det känns när lyckan är hack i häl.”
Ändå har Schenlær i Nomad i exil, som ges ut i dag, nått en mognad i sin typ av dikt. Hennes diktning känns frisk och hård. Efter titeln och första dikten är det dessutom inte alls svårt att förstå att Schenlær tänker sig jaget som en outsider, en nomad i tiden. Några dikter senare skriver hon att jaget är en ”ren bedrövelse” för sin samtid. Sedan följer ofta ett slags saknad efter känslan av att vara vi men någon. Ofta tycks det som det funnits någon tidigare som gått förlorad. ”Vi okänsliga / tror inte fullt ut på möten. Prövningar av tvivel tyngre än marmor / för att de svedde oss så jävligt illa.”
Värld och verklighet är ord ofta frekventerade av Schenlær i den nya samlingen. Det är ord att låta dikterna brottas med, att försöka bemästra – i en dikt skriver hon så här: ”Det gäller att spärra upp sina ögon / för att få syn på sagostoffet tecknat / med crayon direkt på stenväggarna” Jag utbrister trots allt i små tysta jubel när jag läser vissa formuleringar i Schenlærs nya samling.