Kerstin Ekman går redan i inledningskapitlet i polemik med idéhistorikern Sven-Eric Liedman om vilken kunskap om våra växter som är den viktiga och nödvändiga. Växtfysiologi snarare än artnamn, menar Liedman. Ekman protesterar, och citerar vår nationalbotaniker Linné: ”Förlorar du tingens namn så förlorar du också kunskapen om dem”. Det är den självklara utgångspunkten för de vindlande utfärder mellan kulturhistoriska dokument, lyriska strofer och verklighetens blomstrande fält och dungar, som boken sedan tar.
Ekman har för första gången skrivit en bok tillsammans med en annan medförfattare, idéhistorikern Gunnar Eriksson. Att Eriksson med sina expertkunskaper i botanik och dess historia varit Ekman behjälplig förut kan man läsa i förordet till hennes storslagna essäsamling Herrarna i skogen (2007), och nu kommer alltså det som är frukten av deras samarbete – Se blomman. Den är som en lättare, luftigare lillasyster till Herrarna i skogen. Inte lika allvarlig, inte med samma anspråksfullhet.
Det är behagligt, men samtidigt en förlust, eftersom det nästan sugande suggestiva som fanns i Herrarna i skogen och som är så sällsynt i essäsamlingar, saknas här. Men det uppfordrande allvar som är Ekmans, och som inte minst präglade den civilisationskritiska Herrarna i skogen, finns också här. Redan i titeln kommer uppmaningen: Se blomman!
Människor som kan mycket om blommor numera är de som aktivt valt att intressera sig för dem, detaljkunskaper om arter och släktförhållanden är satta på undantag i skolundervisningen. Detta i samma tid som klimathoten är på allas läppar, mer akuta än någonsin tidigare att engagera sig i.
Ekmans och Erikssons djupt innerliga undran är denna: Hur ska vi på allvar kunna kämpa emot miljöförstöring om vi inte vet vad det är vi faktiskt försvarar? Om vi inte har sett blomman, om vi inte kan dess namn?
Från min egen barndom har jag otaliga minnen av lika otaliga exkursioner ut i naturen för att leta efter blommor, oftast eftersom min hobbynaturfotograf till bror släpade med oss. Men intresset för blommor var hela familjens. I mina hemtrakter i norra Uppland letade vi oss in i dyiga och oländiga skogsdjup på jakt efter den majestätiska guckuskon, på Gotlands norra, karga delar sökte vi efter orkidéer i dikeskanterna, olika sorters nycklar. Cikorian i vägrenen och mosippan alldeles intill motionsspåret där jag brukar jogga i min ”hemskog” – de har alltid varit självklara referenspunkter.
Jag sympatiserar alltså med Ekmans och Erikssons idéer, viljor och ambitioner. Att artrikedom också innebär språkrikedom märks inte minst i alla de uppräkningar av blommor som löper genom boken, här ett par ur högen bara: ”höstastrar, krusmalvor, kungsmynta och såpnejlika” och ”kungsängslilja, backsippa, lundsmörblomma, majsmörblomma, bunkestarr och blommande slån”. Det är vackert som lyrik, en poesi som faktiskt inte är möjlig utan den helt verkliga natur som gett upphov till den. Och i bokens allra vackraste stycke skriver Ekman och Eriksson om vad det innebär att trängta efter att få se en blomma man aldrig sett förut: ”Att längta efter något som inte går i uppfyllelse är en existentiell fordran, en förutsättning för människans värdighet.”
Essäerna i Se blomman är skrivna så att man endast undantagsvis får veta vem av författarna som skrivit vad, när ett ”jag” uppenbarar sig i texten har det också försetts med en blomsymbol som talar om ifall det är Ekman eller Eriksson jaget syftar på. Men den som är bekant med Kerstin Ekmans stil och intresseområden kan förstås identifiera hennes penna på fler håll. Det är Ekmans språk och Erikssons nördiga sakkunskaper om blommor som bär boken.
Båda har också, tillsammans med Gunnar Erikssons bror Henry, bidragit med en ansenlig mängd fotografier, som smyckar och berikar texten. Det är inget märkvärdigt med dem, det är vanliga amatörfotografier, ibland knappt ens högupplösta. Men de säger något intressant om de båda författarnas blick, om hur de ser blomman.
I Ekmans foton är blomman ofta en del av ett helt sceneri, bröderna Eriksson kryper betydligt närmare sina objekt. Eriksson zoomar in, Ekman zoomar ut. Det är ett förhållningssätt som kan spåras också i texten, där Gunnar Eriksson står för de närgångna beskrivningarna av blommorna och deras egenskaper; blomman är mål och mening. Kerstin Ekman däremot, verkar faktiskt oförmögen att se enbart blomman – ständigt sätter hon den i dess kulturella sammanhang. Det gör att Se blomman blir ett lärorikt växelspel mellan ren botanik och djupdykningar i vår litteratur- och kulturhistoria. Det är en minst sagt lyckad korsbefruktning.
Somt blir ibland långrandigt, även för en som intresserar sig för blommor något mer än genomsnittet. Detaljrika beskrivningar av hur man skiljer den ena arten från den andra, liksom alltför långdragna vandringar i Linnés och Goethes spår är ett par sådana exempel. Inte heller är alltid de mer politiskt färgade inpassen lyckade, som när man jämför upplysningens främsta botaniker med samtida skoluppsatser för att visa på botanikkunskapens utveckling. Men det är randanmärkningar mot en i övrigt både bildande och underhållande bok, som får mig att vilja ta floran i handen och stövla ut i markerna på jakt efter nya arter.