Magnus Utviks nya bok, ”Tuktad till frihet”, torde kunna nå en bred läsargrupp. Den är skriven på snabbläsvänlig journalistprosa och spännande som en P3-dokumentär. Framför allt är dess innehåll som konstruerat av någon fantasifull webbredaktör med siktet inställt på klickrekord: våld och sex i sektmiljö.
Ja, det är en spektakulär och djupt motbjudande berättelse, som rullades upp för offentligen första gången 1988 efter att tre små flickor mellan elva och tretton år lyckats rymma från en gård i Bergslagen. Under veckor hade de utsatts för misshandel och sexuella övergrepp av en viss Hans Scheike och hans medhjälpande kvinnor. Gruppen praktiserade ”risterapi”, en metod för att psykologiskt frigöra kvinnor och små flickor genom smisk.
Det stannade dock inte vid riset. Enligt den av Scheike utarbetade, reaktionära filosofin vill kvinnan i sitt väsen tas i bruk och, som det heter på nyspråket, genom sexuella lydnadslekar ”tuktas till frihet” och ”kuvas till mod”. Sekten lät därför sina offer ledas i hundkoppel, gå med bar underkropp, piskas, stå i skamvrån och bli fingrad och undersökt i underlivet.
Scheike, Agneta Ogebratt och Brita Sylvan, vilka alla fortfarande lever ihop, dömdes till fängelse. Brottet är sonat. Varför dra upp allting igen?
Enligt undertiteln är det här ”historien om Hans Scheike och hans kvinnor”. Egentligen handlar det dock mest om de senare, eftersom författaren bara tycks ha fått en enda intervju med ledaren själv, och den är på ytligaste nivå. Det är en svaghet. Men å andra sidan – hur intressant är egentligen Scheike själv? Här framstår han mest som en maktfullkomlig, manipulativ man med perverterad sexualitet. Sådana har man hört om till leda.
Det är snarare kvinnorna omkring honom som ger den här boken, som ibland annars kan verka en aning spekulativ, relevans. Den allmänna liksom den mediala hållningen till "sexsekten" har varit märkligt öppen. Det har skämtats. Kvällstidningarna har gjort hemma hos-reportage. Det har funnits en fascinerad ton, och en viss misstro mot de grövre dimensionerna av brotten. Vad beror det på? Kanske, vilket Utvik tangerar, de charmanta kvinnliga förövarna. Fortfarande har många svårt att tro på kvinnlig brottslighet – särskilt om den rymmer sexuella element.
Samtidigt lever det personer i det här landet vars liv alltjämt är trasiga. Som får se sina plågoandar i flamsartiklar och i paneler i debattprogram på SVT. Intervjun med Jessica, en av dem som lyckades rymma den där dagen 1988, stannar kvar. Det finns ingenting fascinerande i vad hon berättar.
Kanske är det nu till sist slutskämtat om Scheike och sexsekten.