För en tid sedan fick jag under en promenad se en kvällstidningslöpsedel med följande text över hela sidan: ”Slutade äta socker, gick ner 5 kilo på 3 veckor.” Det kan hända att citatet är helt felaktigt i fråga om siffrorna; jag köpte inte tidningen. Men det visar vad som anses vara viktigt i våra dagars Sverige, nämligen hur vi ser ut. Det orimliga i ett sådant betraktelsesätt vill Julia Skott med sin nya bok att vi skall få upp ögonen för.
Hon understryker redan i förordet att vi både som samhälle och individer har ”handlingsförlamats” genom fixeringen vid våra kroppar. ”Kliv ner från vågen och gå upp på barrikaderna” är hennes uppmaning till män och kvinnor i alla åldrar. Hon fortsätter att tala om ”kroppshatet”. Det innebär att om vi tror oss vara för tjocka så är det främst utseendet vi oroar oss för. Men också konsekvenserna för hälsan kan bekymra oss, oftast helt i onödan. Hur går det då när feta människor söker jobb? Jo, en undersökning har visat att arbetsgivare hellre anställer smala människor än överviktiga och låter lämpligheten för yrket komma i andra hand.
Roligt är det, när Skott tar fram uttrycket att någon ”lider av övervikt”. Hon exemplifierar med Pippi Långstrump som på tillfrågan säger att hon inte ”lider” av sina fräknar utan tycker om dem. Så frågar Skott sig vilka som tjänar på allt tal om fetma. Det är inte så få företag. Där finns Viktväktarna och andra organisationer. BMI-måttet, som styr många människors vardag, tror hon inte på, fast hon inser att det är ungefär lika föraktligt som att vara ”klimatförnekare”. Jag nämnde att jag tittat på en löpsedel. Också Skott berättar att hon sett på sådana för att spåra hur ofta de handlade om ”tjocka” människor. Hon försökte göra statistik över iakttagelserna men gav upp efter några veckor. Materialet var alltför stort.
Ett kapitel handlar om motionen och motivationen för den samt om klädernas betydelse för välbefinnandet. Skott förnekar vare sig det ena eller det andra men betonar att det viktiga i dessa sammanhang är att man trivs och mår bra, inte att andra tycker att man ser bra ut. Naturligtvis inser Skott att alltför hög fetma kan vara skadlig och tyda på sjukdom som bör behandlas. Men procenten av sådana fall är bevisligen inte hög. Det kan jämföras med Pippis fräknar. I de flesta fall är hudförändringar oförargliga men någon gång kan ett födelsemärke utvecklas till malignt melanom. Det betonas också att bantning när den lämnar stadiet av viss kontroll över ätandet och går över till fix idé, ibland med vissa gifter inblandade, kan vara direkt skadlig.
Ett avsnitt handlar om sex. Julia Skott har läst många berättelser, som visar att påfallande många människor i sådana situationer (kvinnor mest) bara tänker på hur de själva skall se ut i vissa vinklar och i olika belysningar. Är detta verkligen det väsentliga i ett sådant sammanhang, frågar sig författaren?
Skott har redan från början betonat följande: ”Jag säger på intet sätt att en sorts kropp är bättre än någon annan.” Det hon i stället vill komma åt är den kroppsfixering som gör att vi bedömer en person enbart efter utseendet. Det är inte fel att en kvinna eller en man har ett tilltalande yttre eller att hon eller han klär sig snyggt. Men det finns annat i samhället och i den mänskliga samvaron som är viktigare. Förmodligen är det inte bara yngre och äldre kvinnor, som menar sig vara för tjocka och plågas av det. Troligen våndas också många unga killar över att de inte ser ut precis som de där snygga (men sura) kalsongiförda ikonerna i de höga reklampelarna från H & M, vår tids helgonbilder.
Den här boken är rolig att läsa. Men framför allt är dess budskap angeläget för oss alla. Antingen du är en 30-årig kvinna, som tror sig vara för tjock. Eller, som i anmälarens fall, en gubbe, som vet, att han efter en juvenil kyfos i tonåren varit en smula kutryggig men aldrig ”lidit” av det.