Slingrande kvinnoliv

Margaret Drabble skriver ofta om kvinnor och om hur deras liv präglas av den tid och det samhälle de lever i. Det gör hon även i sin nya roman, De sju systrarna. Den handlar om Candida, en kvinna i övre medelåldern som efter en förödmjukande skilsmässa lämnat den lilla byn i Suffolk och bosatt sig i en brokigt mångkulturell men nedsliten stadsdel i London. Ett helt nytt liv har öppnat sig för henne, men hon vet inte riktigt vad hon skall göra med det. Candida kan inte släppa känslan av att vara överflödig, av att hennes tillvaro är meningslös. Hon drömmer om en lottovinst eller en resa utomlands, men kan inte låta bli att tänka att det klokaste nog vore att helt enkelt sänka sina förväntningar.I ett försök att aktivera sig anmäler hon sig till en kvällskurs om Aeneiden, och när hon en dag får en stor och oväntad summa pengar vet hon genast vad hon skall göra med den: hon skall göra en resa i Aeneas fotspår till Tunisien och Italien, tillsammans med sina väninnor från kursen. För Candida, liksom för de sex andra kvinnorna, blir resan en påminnelse om att man aldrig skall ge upp hoppet om att livet har mer att erbjuda, men också om att alla verkliga förändringar måste komma inifrån.Kvinnlig vänskapDe sju systrarna är en berättelse om vikten av att aldrig ge efter för resignation och cynism och slå sig till ro i gränslandet mellan liv och död. Framför allt är det dock en berättelse om kvinnlig vänskap. Det stöd och den börda de sju kvinnorna utgör för varandra är fint och insiktsfullt beskriven.I boken finns också flera färgstarka kvinnoporträtt, ofta starkare än huvudpersonen själv, kan man konstatera med ett visst beklagande. Bland Candidas Aeneidenläsande väninnor lägger man särskilt märke till Julia, den äventyrliga författarinnan till sexuellt frispråkiga romaner, och Sally, den kraftiga socialarbetaren från Suffolk, vars oförmåga att respektera andra människors gränser gör henne till ett njutbart inslag i berättelsen. Margaret Drabble skildrar väl den symbios av ömsesidigt beroende och avsky, livnärande och parasiterande, beräkning och hudlöshet som kan prägla kvinnliga relationer, även om framställningen ibland känns väl stereotyp och fördomsfull: "Kvinnors liv. Så de slingrar sig om varandra och kväver varandra."I Margaret Drabbles böcker fungerar ofta de enskilda historierna som en spegel för en större samhällsutveckling. Något sådant sker också i De sju systrarna. Enbart valet av namnet Candida (som ju rimligen bör anspela på Candide) ger en antydan om att det finns en djupare nivå i texten, att berättarjagets uppgivenhet och livströtthet t ex kan uppfattas som en återspegling av resignationen hos de utslagna i den stadsdel där hon bor.I romaner som Allt livets goda och Mörk fjäril var detta ett grepp som fungerade utmärkt och som gav ytterligare bredd och djup åt Drabbles tämligen enkla intriger, men i De sju systrarna är tillämpningen något ytlig. I stället för att säga något om det samhälle som av allt att döma har tappat tron på sin förmåga att komma till rätta med sina tillkortakommanden, nöjer sig Drabble med att bara konstatera att det finns uteliggare.Ytligt och ofokuseratYtligheten är för övrigt ett genomgående problem i romanen, som aldrig lyckas tränga ned på djupet av konflikterna. Margaret Drabble skriver vanligen med en ansenlig skärpa, spänst och humor, men i De sju systrarna är berättandet glest, ofokuserat och överdrivet detaljerat. Ibland är boken rent tråkig. Den enda gången då läsarens uppmärksamhet skärps är då Candidas dotter plötsligt tar över berättandet. Den oväntade vändningen ger välbehövlig energi åt historien, men visar sig bara vara ett kort mellanspel och berättandet inordnas snart i de vanliga förutsägbara strukturerna.Något som irriterar vid läsningen är dessutom de korta sammanfattningarna som inleder varje kapitel: "Hon prövar lyckan en gång till och tonar ned sina förväntningar." "Hon får goda nyheter och upptäcker att lyckan har vänt." "Hon tänker på de många folkslag som finns på jorden."Även om detta knappast är något som Margaret Drabble skall lastas för, utan förlaget, bidrar det till känslan av att De sju systrarna inte är en av hennes bästa böcker.