Slarvigt, platt och stereotypt

- Ibland tänker jag att jag redan har skrivit min bästa bok. Det är en förödande känsla. Samtidigt är jag så otroligt stolt.
Katarina Wennstam säger så om sin reportagebok Flickan och skulden från 2002, i DN (10/1). Och stolt kan hon vara enligt mig, stolt över den och över En riktig våldtäktsman (2004). Två reportageböcker skrivna av en journalist med ett kall. Wennstams kall har sedan lett henne till att skriva trilogin om mäns våld mot kvinnor: Smuts (2007) om en sexköpare, Dödergök (2009) om så kallat hedersvåld och så Alfahannen (2010) om den starke alfahannen som får flickorna på fall och bestämmer allt.

Alfahannen landar rakt i en debatt som väckts av att Kungliga Operans balettchef begått sextrakasserier. På Newsmill har Vanja Hermele, Jessica Zandén och Henry Bronett vittnat om det manliga egots övertag inom teater- och filmbranschen.
I DN (15/1) skriver Åsa Beckman om ett fruktansvärt möte med författaren Stig Larsson och om omgivningens och sin egen tystnad inför det, apropå det manliga konstnärsgeniet som får bete sig hur som helst. I sin artikel erkänner hon också att hennes tystnad medverkade till att Larsson och andra får bete sig som de gör.

Och jag håller med: tystnad är en mänsklig reaktion när man blir verbalt angripen. Som Arne Ruth, som då var kulturchef, sade när han blev tillfrågad i DN (16/1) apropå att han inte försvarade Beckman:
- Jag var fullständigt oförberedd på att något sådant skulle kunna hända. Jag minns det som en trist och pinsam incident där Stig Larsson gjorde bort sig. I efterhand kunde jag konstatera att jag skulle ha ingripit.
Debatten som uppkommit i kölvattnet efter Beckmans artikel och incidenten på Kungliga Operna fortsätter att gå het, i bloggar och på Newsmill. På den senare har såväl journalisten och författaren Åsa Moberg som juristen Jenny Beltran gjort inlägg i diskussionen.

Romanen Alfahannen utspelar sig i filmvärlden. Jag läser den i förhoppning om att få intressanta perspektiv på debatten om synen på - och tystnaden inför - konstnärsgeniet. Men jag blir besviken.
Jack Rappe är en uppburen, nu något äldre, skådespelare. Wennstam har skapat en blandning av Persbrandt-Ramberg-Flinck eller annan valfri löpsedelsskådespelare. Emma är en ung, ny skådespelare och tillsammans ska de spela i en moderniserad Så tuktas en argbigga. Filmen ger honom en guldbagge, hon blir bara nominerad. De två har utvecklat något slags förhållande - som i ärlighetens namn är obegripligt eftersom Rappe verkligen är ett praktsvin och inte gör någon hemlighet av det. Deras relation tar slut efter att hon avvärjt ett våldtäktsförsök genom att köra en trasig flaska i magen på Rappe. Där har vi innehållet i den roman som marknadsförs som spänningsroman.

Problemen är fler än att spänningen uteblir. Alfahannen är bland det mest könsstereotypa jag har läst på mycket länge - om det är för att förstärka romanens tema eller inte låter jag vara osagt, men det blir tröttsamt att på drygt trehundra sidor läsa om hur kvinnorna ser ut, vad de har på sig, vilken nyans deras läppstift har - och inte ett ord om männen, bortsett från ett och annat pondusstint varggrin.

Wennstam är en journalist jag på många sätt har stor respekt för, men skönlitteraturen bör hon lämna åt andra. Det är slarvigt, irriterande platt men med ambitionen att inte vara det, redovisat i stället för berättat. Det är synd för här finns en berättelse som är intressant i romanen, nämligen den om Emma. Om hur en ung kvinna resonerar och försöker lära känna sina motstridiga känslor. Den berättelsen nuddas vid i enkla meningar, men är långt ifrån fokus. I stället degraderas Emma till det som Wennstam inte vill att hon ska vara: ett offer. Romanen bidrar knappast till bättre förståelse än för vare sig manliga konstnärsgenier eller mekanismerna bakom tystnaden inför dem.
För mig som läsare är det intressantare att följa diskussionen om kvinnors och mäns tystnad och hukande inför det manliga geniet på nätet och i tidningar. Den diskussionen lever utan Alfahannen.
Precis som Wennstam själv befarar har hon - åtminstone hittills - sin bästa bok bakom sig.

Slarvigt, platt och stereotypt

Katarina Wennstams nya bok landar mitt i debatten om mansdominans och genikult i kulturvärlden. Astrid Claeson har läst Alfahannen, men tycker inte att den tillför något till diskussionen.